Fram till några decennier in på 1900-talet hade kanalbolaget goda inkomster av de fraktfartyg som trafikerade kanalen. Dalslands kanal sträckte sig genom den norra delen av Dalsland där industrierna låg tätt – järnbruk, sågverk och pappersindustrier - som med sina fraktdragare transporterade råvaror och produkter längs kanalen. Därutöver var det allehanda varor som transporterades på kanalfartygen, som styckegods, hantverks- och jordbruksprodukter, varor till lanthandlare och till butiksinnehavare i bruksorterna, och kanske varor till besättningarnas egna hushåll.

Under kanalens första år ägdes många av segelfartygen som trafikerade kanalen av storbönder, som hade stora skogsegendomar och som ofta drev egna sågverk. När kanalen öppnades kunde de föra ut sina skogsprodukter och hade de inte tillräckligt, så köpte de upp ved och virke av andra. Transporterna gick nästan uteslutande till Göteborg och detta var en resa som fram och tillbaka tog cirka en månad. Det var inga problem för dessa storbönder att få en full last till Göteborg, men svårare att få frakter hem.

Fabriksmiljö vid Långed   

Långed med sågar och pappersbruk var en betydande industriort och här slussades båtarna från sjön Råvarpen och in i Laxsjön på sin väg till Billingsfors och Bengtsfors. På bilden ovan syns båtar tillhörande Långeds fabriker. Ångfartyget Långed, byggd 1895 i Göteborg, syns längst till vänster i bild. Fartyget ägdes av Långeds AB och året var 1914. Fartyget gick i trafik på Göteborg, men senare endast vid fabriken i Långed. Också några kanalgaleaser tillhörande fabriksbolaget syns i bilden, liksom ångslupen Necken.

Segelfartyg var det dominerande transportmedlet i kanalen på 1870-talet, men senare minskade de i antal. Den vanligaste typen av seglare var galeaser. I många galeaser installerades så småningom motorer, men riggarna behölls för seglingen på Vänern. Kanalgaleaser var alla lika i storlek och utseende eftersom slussarna inte tillät fartyg att passera som översteg 22 meter i längd, 4 meter i bredd och 1,8 meter i djupgående. Kanalgaleaser lastade 80 ton, och skillnaden mellan dessa och Vänergaleaser var att skrovet var mera långsträckt och kölen mindre djup.

 Gustafsfors I    

Gustafsfors Fabriks AB höll med flera ångfartyg som var byggda på 1870- och 1880-talen och även någon enstaka galeas för sina transporter. Gustafsfors I som syns på bilden byggdes i Gustafsfors året 1882 av hantverkare från varven i Göteborg. Fartyget var byggd i stål, var 21,78 meter i längd, 3,85 meter i bredd och hade ett djupgående av 1,85 meter. 1907 genomfördes en större reparation och översyn av fartyget. Utöver detta fartyg ägde bruket ångbåtarna Gustafsfors som var byggd i Spången och var ett bogser- och lastfartyg, Gustafsfors II som var byggd vid Torskogs varv och Gustafsfors IV som var byggd i Motala och var en bogserbåt och isbrytare. Flera av bruken skaffade isbrytare, inte minst de bruk som låg i norr där isen kunde vara besvärlig. Bogserbåtarna användes för att bogsera brukets pråmar, ofta flera i släp, när ved och brukets varor skulle transporteras. Det var en vanlig syn att se bogserbåtarna med sina släp komma stävande över Lelången -  Dalslands största sjö.

Möte vid Upperuds slussar    

Frakttrafiken var under många år livlig på Dalslands kanal och här har Herman Ahlin fotograferat ett möte vid Upperuds slussar.

Potatislast med ångbåten          

Med öppnande av Dalslands kanal för trafik blev det lättare att transportera förnödenheter som livsmedel och andra dagligvaror till avlägsna orter och lastageplatser längs kanalen. Samma år som kanalens invigdes, året 1868, hade de norra delarna av Dalsland, kring sjöarna Östra och Västra Silen, drabbats av missväxt. Dalslänningarna i denna del av landskapet led svåra umbäranden detta år. Genom de förbättrade transportmöjligheter som kanalen innebar, kunde dessa trakter förses med spannmål till utsäde och konsumtion.

På bilderna syns hur sättpotatis i säckar lossas från ångaren Ellida  –  detta var under potatisbristens år 1919 i Dalsland.

Timmertransporter på kanalen

Dalslands kanal hade ända in på 1950-talet betydande inkomster av timmertransporter. Massa- och pappersindustrin i Dalsland, som växte fram i slutet av 1800-talet, hade en stor efterfrågan på virke och större delen av denna industri låg i kanalens sträckning längs Upperudsälven. Ett vanligt sätt att flotta timret i kanalen, var i så kallade mosor. Mosorna, bestående av buntar av timmer, varpades i kanalen med långa linor. Vanligtvis ingick 55 mosor i varje varp och varje mosa innehöll 75 – 90 kubikmeter virke i löst mått. På sjöarna kunde man också vid lämplig vind använda hjälpsegel på flottorna. Timmerhanteringens betydelse för Dalslands kanal kan man förstå genom att den allra första ordningsstadgan för trafiken i kanalen innehöll förordningar om att i vatten, där båttrafik och flottning måste bedrivas samtidigt, skulle vattnets halva bredd användas för båttrafik och den andra hälften för flottning.

Källor: Dalslands kanal 1868-1968. Särtryck ur Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds årsskrift Hembygden 1968.

Yngve Rollof. Sveriges inre vattenvägar. Bohuslän, Dalsland, Trollhätte kanal. Kristianstad 1979.

Thomas Körling och Stig Nilsson. Dalslands blåa band. Kanalens historia i ord och bild. Göteborg 1968