Fritidshusens historia tar sin början i industrialismen och den omfattande inflyttningen till städerna och fabrikerna från landsbygden under slutet av 1800-talet. Städerna blev överbefolkade, trångbodda och nedsmutsade. Allt fler drog slutsatsen att stadslivet måste vara skadligt för människan, och som en reaktion började man hylla natur och landsbygd. Det ansågs att man kunde kompensera för livet i staden genom stärkande vistelser i naturen. Denna syn på naturens helande kraft fick sen avgörande betydelse för de första små fritidshusens - sportstugornas - framväxt och genomslag. 

Av betydelse för de första fritidshusens var Förbundet för fysisk fostran som under 1910-talet propagerade för att man skulle uppföra enkla små hus i naturen, så kallade sportstugor. Där kunde man lätt byta det hektiska livet i storstaden mot ett enkelt leverne i friska luften. Stugan skulle vara inredd med värmekälla så att den även kunde användas vintertid. Den skulle vara liten och billig att uppföra, och livet där skulle levas enkelt. Sportstugornas inträde i historien hängde också samman med det hurtiga sundhetsideal som då rådde. Man skulle vara aktiv under sin lediga tid, andas frisk luft och stärkas av den hälsobringande solen. De första sportstugorna uppfördes i Stockholms skärgård under 1910-talet i tidsenlig nationalromantisk anda. Modet spreds sedan från Stockholm ut över landet under 1910- och 20-talet. Betydelsefullt för spridningen till Västsverige var förmodligen att Stig Milles, en av de drivande huvudpersonerna inom Förbundet för Fysisk Fostran, uppförde en stuga vid Nedsjön i Hindåstrakten i början av 1920-talet. 

Sportstugan som fenomen tog avstånd från de förmögnas påkostade sommarvillor som uppförts i slutet av 1800- talet. I sommarvillan hade man sitt tjänstefolk med sig och kunde leva nästan på samma sätt som i staden. Vid sportstugan skulle det bekväma sättas åt sidan och istället skulle man ägna sig åt vedhuggning, snöskottning och andra fysiskt krävande aktiviteter. Det primitiva och naturliga levernet var det enda rätta i sportstugan, menade man. Så här skriver Gustaf Odel, en av sportstugepionjärerna, i ”Villor, småstugor, sportstugor. Ritningar och råd” som gavs ut av Tidskriften Hem i Sverige år 1938:

”Man skall icke ha stadens alla bekvämligheter med parkettgolv och varmt och kallt vatten. Det är meningslöst. Man skall tvärtom ha det primitivt, fastän praktiskt, koppla av och leva naturligt så långt man kan. Det är det, som är charmen. Då blir sportstugan just vad den är avsedd till att vara: En uppfostran för ungdomen att reda sig själv samt till nytta och rekreation, så att man med friska krafter kan sköta sitt krävande arbete i staden.”

Före det att sportstugorna fick sitt verkliga genomslag var det många som tältade, särskilt bland låginkomsttagare. Många arbetare från till exempel varvsindustrin tältade på öarna i Göteborgs skärgård under 1930-talet. Vissa bodde i så kallade masonittält, ett mellanting mellan tält och stuga, som fälldes ihop till vintern. Parallellt med denna rörelse fanns på Västkusten en gammal tradition att flytta ut från boningshuset till källare, vindar och sjöbodar under en period på sommaren, för att hyra ut boningshuset till sommargäster.