”[…] för de vanliga lagarnas användningsområde, som den förut omtalade böjningen av ljuset, ligger utanför den på strålbegreppet uppbyggda s.k. geometriska optiken.”

Bakgrunden till föredraget var den långa diskussionen om ljuset bestod av partiklar eller av vågor. 1929 hade den franske fysikern Louis de Broglie fått nobelpriset för sin upptäckt att ljuset var både och. Ljus bestod både av vågor och partiklar. Fenomenet de Broglie beskrev var att även materia på elektronnivå uppträdde både som vågor och som partiklar. I kvantmekaniken är de Broglie-våglängd den våglängd som partiklar har.

Grafiskt kan sju de Broglie-våglängder visualiseras som färg eller som en sinuskurva till skillnad från hur ljuset illustreras inom geometrisk optik där ljus består av raka strålar. Man bortser då från att även ljuset böjs.

I början av 1900-talet var matematiker och fysiker övertygade om att atomen bestod av en positivt laddad kärna och ett skal av negativa elektroner. En värld som hölls samman av plus och minus. Den holländske matematikern Schoenmaekers populariserade 1915 denna dualistiska världsuppfattning i boken Den nya världsbilden (Het nieuwe wereldbeeld). Han föreslog i boken och i en uppföljande bok[1] året därpå att verkligheten bäst kunde förstås genom en serie av motsatta krafter. En i formspråk motsättning mellan horisontella och vertikala axlar och intill varandra placerade primärfärger. Schoenmaekers nya bild av världen uttryckte ett sätt att dekonstruera en komplex helhet till en digital kultur av plus och minus.

Schoenmaekers inspirerade en grupp holländska konstnärer som publicerade tidskriften De Stijl mellan åren 1917 och 1931. Ett första manifest publicerades 1918 som kan sammanfatta gruppens filosofiska grundsyn:

"Det finns en gammal och en ny medvetenhet om tiden. Den gamla är förenad med individen. Den nya är förenad med det universella."

Bland gruppens medlemmar fanns Piet Mondrian, Gerrit Rietveld och Le Corbusier. I Tyskland skapades Bauhausskolan1919 med utgångspunkt i samma idéer. Skolan stängdes av nationalsocialisterna 1933.   

Nationalsocialisterna kritiserade modern arkitektur. De uppfattade den själlös och otysk. Istället var romersk arkitektur, klassicism och art deco viktiga inspirationskällor. ”Seebad Prora” är ett exempel på denna arkitektur. Prora var en semesteranläggning på Rügen i Östersjön. Byggnaden var tänkt för 10 000 rum, men blev aldrig färdigbyggd.

I Sverige kom inspirationen först från Frankrike. Arkitekten Ingrid Wallberg praktiserade 1928 på Le Corbusiers kontor i Paris. Hennes arkitektkontor samarbetade med HSB. Wallberg ritade ett av de första funktionalistiska områdena i Göteborg som byggdes i Bö mellan 1934 och 1943.[2]