Artikel av Gurli Hassel och Sivan Andersson i Skara Gilles årsbok 2002-2003

I juni 1923 öppnade min mor, Lisa Abrahamsson, Skaras första damfrisering på dåvarande Hagadal numera Boken 3:3 Malmgatan 41. Mina föräldrar hyrde där en lägenhet varav ett rum inreddes till salong, ganska blygsamt med endast två platser. På den tiden var det inte så vanligt att gå till frissan. Det var bara s.k. fint folk som gick för att få sitt hår tvättat och ondulerat. Permanenten var ju inte uppfunnen utan det var tångondulering som gällde. Tängerna värmdes över en spritlåga och det behövdes stor yrkesskicklighet för att göra vackra vågor men min mor behärskade den konsten. Att få sitt hår tvättat och ondulerat kostade 1:25.

De allra första kunderna var två kända Skaradamer, fru Beht Kuylenstierna och frk Signe Påhlman, som blev salongen trogna hela livet. Det goda ryktet gjorde att kunderna blev fler och fler, varför det blev aktuellt att komma närmare centrum. Flytten gick då till nybyggda Västgöta Ägg, alldeles intill järnvägsstationen, perfekt läge. På grund av att det möglade i detta nybyggda hus och att det dessutom fanns arsenik i tapeterna (det fanns det faktiskt på den tiden) var det dags för nästa flytt. Det blev Bangårdsgatan (gamla Skaraborg känner säkert till nämnda platser). Inte heller där blev vistelsen långvarig utan fick till Klostergatan 4, året var 1931. Sedan dess har salongen varit där tills verksamheten upphörde 1999. Jag tyckte då att det var en epok som gick ur tiden.

Hur arbetade man på den tiden? Det var bara långt hår som skulle tvättas och onduleras, sättas upp i en knut i nacken, en s.k. 8: a med många nålar. Schingeln blev modern i mitten på 1920-talet, en revolution i modet, från det långa till det extremt korta, nästan herrklippning. Men för min mor, som var herrfrisör från början, innebar det inga problem. Omkring 1927-28 kom, får man väl säga, århundradets uppfinning inom vårt yrke, permanenten. Att få lockar som satt i nästan ett år var ju fantastiskt. Mor tyckte inte det var vackert, det blev ju bara krusigt. Nej, tacka vet jag en slät och vacker tångonduleringsvåg. Hon var mycket tveksam om hon skulle anamma nymodigheten och köpa denna underliga apparat vars namn var Realistic. Att mor ändrade sig berodde på en lustig händelse. Det skulle bli zigenarbröllop i stan och vi barn fick följa med för att titta på allt spännande. Där var en gammal zigenerska som spådde folk och vi barn tyckte att mor skulle låta spå sig, och efter många om och men gick mor med på det. Den gamla zigenerskan säger då till mor: ”Jag ser att frun funderar på något, jag kan inte säga vad det är, det kosta stora pengar men du kommer att tjäna pengar på det.” Aha, tänkte mor, det måste vara permanentapparaten. Förr eller senare hade hon ju varit tvungen att köpta en.

Det går inte att hejda utvecklingen Många kunder var dock väldigt rädda i början, en del tom svimmade, mest tror jag av rädsla för det var tungt och varmt och det tog sina modiga 4 till 5 timmar. 1939 kom kriget och det blev svårigheter att få varor, t.ex. schampo. Då fick vi flisa sönder två och smälta med vatten för att få flytande schampo. Vi blandade även grönsåpa och kokade och vispade för att få en bra konsistens. När man äntligen fick köpa schampo fick kunden betala 50 öre extra för att bli tvättad med detta.

1945 kom så den nästa stora uppfinningen, kallpermanenten. Att få håret lockigt utan värme hade vi svårt att tro på. Men när vi förstod att det verkligen var så, tyckte vi nästan att det var ett mirakel. Så mycket lättare för oss som arbetade och för kunden. Jag började som elev 1938, övertog salongen 1948 och 1978 överlät jag den till två av mina anställda. Det här var bara ett litet axplock av minnen från ett långt arbetsliv. Nu låter jag min gode vän och kollega Siv Andersson fortsätta sina minnen.

Jag ska försöka återge en del minnen från min lärotid och framåt som damfrisörska. Jag började min bana hos Lisa Anderssons damfrisering på Klostergatan här i Skara, det var 1940, jag var då 15 år gammal.
Vi var flera anställda på salongen. En av mina arbetskamrater var Gurli, som var dotter i huset. Vi blev snabbt goda vänner, den vänskapen består än idag. Att ha en chef som inte var purung var oerhört lärorikt på alla områden. Livserfarenheter skall man inte förringa. Man lärde sig att respektera äldre människor och lyssna på alla visdomsord. Artighet var en självkar sak som t.ex. att hjälpa kunderna av och på med kapporna. Man neg för alla äldre kunder, men var också noga med alla titlar. På den tiden fanns det inte frisörskolor, endast kortare små kurser. Elevtiden var lång, 4 år och mycket lärorik, inget lämnades åt slumpen. Mottot var ju att lära sig att göra ett perfekt jobb. Arbetstiderna var från kl 08 på morgonen, ibland till kl. 6, 7, 8 eller ibland 9 eller 10 på kvällen. Ja, det var långa dagar. Lördagarna var korare, då slutade vi kl. 5 på eftermiddagen. Julafton var det stängt. De unga flickorna kom i regel på lördagarna och skötte håret. Det var viktigt att vara välvårdad i håret när man skulle ut på galej. På vintern gick man till Teaterhuset och dansade och på sommaren var det Folkets Park som gällde. Där var alla uppklädda till max, flickorna var nypermanentade och killarna väl nyklippta och pomaderade. I Parken, som vi sade, gavs flera operetter, revyer och teaterstycken med dans i pauserna. här fanns ingen demokratisk dans, man fick vackert stå där tills någon bjöd upp en. På något sätt var det lite spänning i detta. Det kostade i alla fall 15 öre per dansbiljett och det offrades ju inte på vem som helst. Tanken at gå ovårdad till ett sådant evenemang var främmande för oss alla. På Valborgsmässoafton kom de nya vårkläderna på om det så var iskallt och snö i luften. Flickorna kom med sina permanentade hår, som stod som ett burr runt huvudet med den nya vårhatten nedklämt ovanpå. Tänk, vi ungdomar såg ut som tanter. Det fanns ju inga tonårskläder på den tiden.

Nästan alla på 1930-40-talet hade ont om pengar. Mina flickvänner som permanentade sig fick betala 12 kr för detta. Det var otroligt mycket pengar när de flesta tjänade 25 – 30 kr i månaden. Tänk er att betala en halv månadslön för att få lockigt hår. Man kanske inte kan se det så, men dyrt var det.

Vi som arbetat i yrket 60-65 år har upplevt många svängningar inom hårmodet. På 1940-talet var det långt böljande pagehår och uppkammat framtill som kallades ”Snäcka och vingar”. Det var mycket populärt. Sedan hade man helt uppkammat hår med lockar på hjässan, så kallad ”Skurgumsfrisyr”. En annan variat som var ännu högre kallades ”Fahra Diba-frisyren”. För att få den rätta höjden på den användes som fyllnad allt från franskbröd till nylonstrumpor. Sedan kom alla kortklippta frisyrer från fjäderklippning till äggskalsfrisyrer. En kortklipp frisyr med ”kastad lugg” eller ”Kennedy-lugg” var oerhört populär bland de unga flickorna. Ja, modet följdes mycket av hur ”kändisarna” såg ut, både i kläder och hår.

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet användes mycket postischer och peruker som vi också fick sköta om. Detta var ju ett alternativ för kunder som hade tunt och dåligt hår. Ja, man bli lätt nostalgisk när man tänker tillbaka 60 år i tiden. Av dessa 60 år har jag i 50 år varit verksam i egen salong på Marumsgatan och senare i Arkaden. Det har varit underbart roligt att arbeta med hår och framförallt med människor. Vi har fått ta del av våra kundes glädjeämnen, sorg och bekymmer. Många av dessa kunder har blivit våra vänner. Gurli och jag kan med glädje se tillbaka på alla år som även haft en social bit för oss båda