När soldaten antogs upprättades ett kontrakt mellan honom och roten som han skulle tjänstgöra för. 
Kontraktet var uppställt efter ett fastställt formulär, men rotens bönder och den nya soldaten kunde i stor utsträckning själva komma överens om vad kontraktet skulle innehålla. 
I grunden innehöll kontraktet skrivningar om kontant lön, torpställe, spannmål, kött, fläsk, bete till djuren, vedbränsle, krav på brandförsäkring och krav på att en del av lönen skulle sättas in på ett bankkonto. 

Från Kronans sida insåg man tidigt att det inte skulle gå att ha samma kontraktsvillkor för alla Sveriges soldater. I de olika delarna av landet fanns olika förutsättningar. Vilka slags spannmål som skulle ingå i lönen avgjordes av vilka grödor som man odlade i bygden utifrån jordmån och klimatförutsättningar. 
Mängden spannmål som soldaten skulle få i lön utgick ifrån den del av hur mycket bönderna ansåg sig kunna avvara. Grundregeln var att en soldatrote skulle vara två mantal stor, men i t.ex. Värmland var storleken bara ett mantal per rote, vilket naturligtvis påverkade volymen. 

Utseendet på soldattorpets bostadshus var inte fastställt vare sig från Kronan eller i kontraktet med soldaten. Det enda Kronan sa var att stugan skulle vare av en för trakten normal stuga. 

När soldaten tillträdde sitt torp skulle bygnaderna och markerna vara i gott skick. Allt skulle inspekteras i samband med att den förre soldaten lämnade roten, sedan var det roteböndernas ansvar att rusta upp och ställa i ordning. 

I kontraktet var det vanligt att roteböndernas ansvar att hjälpa sin soldat med att exempelvis plöja åkrar och bistå med körslor fanns inskrivet. Om soldaten var kommenderad till annan ort var rotebönderna skyldiga att både så och skörda på torpet, utan några krav på ersättning.