Soldaten betecknas ofta som jordbrukets förnyare. Var det något förutom att försvara landet som soldaterna var bra på, var det just detta att odla marken.

Soldattorpen låg för det mesta utanför byarna. Det var på den gemensamma utmarken i utkanten av byarna. I avtalen mellan allmogen och kungen stadgades att marken som avdelades skulle ca 1/2  tunnland och den bästa i socken, men eftersom den bästa jorden i byarna redan var upptagen lades soldattorpen på byns allmänning eller utmark. 

Soldatens arbete med att förvandla stenig skogsmark, vattensjuka gläntor till bördig åkerjord innebar att dennes odlargärning blev stor. Fähuset som tillhörde torpet skulle ha samma mått som bostadshuset och plats för två kor, även några får, höns och gris skulle få plats. När det gällde dragdjur var soldaten hänvisad till roteböndernas goda vilja, i vissa kontrakt fanns det stadgat att dragare skulle ställas till soldatens förfogande. 

Nyodlingen var som störst de första decennierna i slutet av 1600-talet av av knekthållet. Även om det stod inskrivet i kontraktet att rotens bönder skulle hjälpa till med soldattorpets skötsel när soldaten inte var hemma var det endast det allra nödvändigaste som gjordes. 

I mitten av 1700-talet hade ca 90 % av alla torp nyodlade markområden, i skifteshandlingar finns noterat att jorden som soldaten odlat var mycket värdefull. Det var inte sällan det uppstod diskussioner om just knektjorden, många ansåg att den var av den bästa kvaliten. Soldatens arbete med att bruka jorden hade gjort denna värdefull. När knekthållet infördes var det ingen som ville ha denna jord, som ansågs vara den sämsta.
Vid storskiftet i mitten av 1700-talet och laga skifte i slutet av 1820-talet lade man beslag på soldatjorden och hänvisade soldaten till utmarken, där han åter fick börja nyodla. Men det fanns torp som efter laga skiftet på 1800-talet kom att stå tomma. Rotens bönder odlade då den gamla knektjorden som nu var en mycket fungerade odlingsmark efter soldatens slit. 
Detta gjorde att rotens bönder istället för att hålla soldat, betalade en vakansavgift till staten. Genom detta sätt hade det aktuella regementet möjlighet att styra pengarna som kom in som vakansavgifter till verksamheten. 

För att muntra upp de som ägnade sig åt nyodlingsarbetet inrättades Patriotiska Sällskapets odlingsmedalj. Under första decennierna av 1900-talet var det flera soldater som fick denna medalj.