Soldattorpet bekostades av den rote som ansvarade för soldatens uppehälle och bostad. Enligt stadgan skulle husgrunden vara 8 x 4 m och huset höjd vara sju stockar högt (ca 2 m). Denna specifikation bestämdes av armén för att soldterna skulle få likvärdiga bostäder. De flesta soldattorp hade samma grundplan, men många utökades och förbättrades av sina rotebönder och /eller hyresgäster. I Dalarna, Gästrikland och Hälsingland var det inte vanligt med soldattorp, istället var soldaten i regel självägande småbrukare.

Soldattorpen byggdes inte efter några typritningar. Utförande och standard motsvarade ofta den knuttimrade enkelstuga, ett litet trähus som bestod av förstuga, storstuga med kokställe (vardagsrum och kök) och kammare.
Det ingick även fähus, lada, förråd och dass och en liten åker på några tunnland med ett litet ängsområde som skulle ge omkring två lass hö.
För torpets drift fick soldaten en ko, några får och en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Ibland kunde det finnas ett mindre skogsområde utanför torpets tomt där soldaten ägde friheten att nyttja fällning. Allt detta reglerades i soldatkontraktet.

Soldattorpen låg för det mesta på mark som inte var så värdefull för bönderna, odlingsmarken var för det mesta ganska karg och skördarna blev små för soldatfamiljen. 

Om torpet användes av en ryttare, dragon eller båtsman gällde samma regler men dessa torp kallades istället ryttartorp, dragontorp respektive båtsmanstorp. Under Indelningsverkets tid fanns mellan 20 000 och 30 000 soldattorp. Ännu finns många av dessa torp kvar efter det att Indelningsverket upphörde år 1901 och används mest som sommartorp eller byggts om till permanenta bostäder eller tagits hand om av olika museer i landet.