Långt före 1842 års lag hade det föreslagits vid flera tillfällen att det borde finnas en obligatorisk skola. Bland annat såg en rektor vid namn Gustaf Abraham Silfverstolpe år 1809 att en gemensam skola för hela folket skulle kunna leda till demokratisering, större social gemenskap och ökade möjligheter till försörjning åt alla oavsett vilken bakgrund folk hade. Men han var för tidigt ute, omvärlden var inte mogen för hans idéer.

Folkskolorna var, vid sidan av sjukhusen och militärens kaserner, samhällets representationsbyggnader. Kring sekelskiftet 1900 ansågs det att skolorna skulle signalera för omvärlden att omsorgen om barnen - samhällets framtid - var mycket viktig. För att spegla bildningens stora betydelse satsade man mycket på storslagen stenarkitektur under den här perioden. Att kunna visa upp ett nytt, fint skolhus var en stolthet för alla samhällen, och invigningen av en ny skola var en fest- och flaggdag.

Under folkhemstiden på 1940- och 50-talet kom skolan allt mer att ses som ett ideologiskt verktyg i demokratiseringen av samhället. En bred, allmän och allomfattande skola var en väg att lösa ekonomiska och sociala problem och att utjämna klasskillnader. Detta ansåg man framförallt från socialdemokratiskt håll.

Samma idéer låg till grund också för de stora reformer som genomfördes under 1960-talet. Från och med 1962 ersattes 1800-talets folkskola med grundskolan, vilket innebar nioårig obligatorisk skolgång. Genom att alla elever gick i samma skola i nio år och fick samma bildningsbas skulle klyftorna mellan teoretiska och praktiska linjer minska. Skolan skulle bli ett redskap i skapandet av det jämställda samhället.