Före 1800-talets mitt fanns ingen skolplikt. Skolor fanns i viss mån ändå, redan på 1700-talet. De drevs i kyrkans regi. Det fanns inget regelverk som styrde vad barnen skulle lära sig, därför varierade undervisningens innehåll från ort till ort.

Föräldrarna var skyldiga att se till att barnen fick undervisning i hemmen där skolor saknades helt – antingen av dem själva eller någon annan. Detta lagstadgades redan 1723. Och på 1700-talet kunde faktiskt de flesta läsa, men färre kunde skriva. Med jämna mellanrum kontrollerades barnens kunskaper av prästen i det så kallade husförhöret.

År 1842 blev det obligatoriskt för alla barn att gå i skolan. I folkskolan skulle alla barn undervisas i läsning, räkning och katekesen (en lärobok om kristen tro, se bild). Reformen innebar att alla socknar skulle anställa en utbildad lärare och bygga minst ett skolhus inom fem år. På många håll tog det betydligt längre tid att bygga färdigt och få föräldrarna att skicka sina barn till dem. Undervisningen bedrevs till en början ofta i byggnader som redan fanns, till exempel sockenstugor.

Kyrkan hade ansvaret för folkskolans verksamhet ända till 1930 då kommunerna tog över driften.