Natten mellan den 28 och 29 augusti 1944 lyfte ett brittiskt kurirplan av typen Lockheed Lodestar 18 (G-AGIH) tillhörande BOAC (British Overseas Airways Corporation) från Bromma flygplats kl 20.53. Ombord på planet fanns 12 unga norska aspiranter på väg till England för militär utbildning plus tre som besättning, chefspiloten Alf Kristian Hiorth, andrepiloten 1st Lieutenant Lars Larsen Bergo och signalisten Sven Brun Moe, alla på väg till RAF Leuchars i Skottland för att göra sin insats i kriget, men ingen skulle komma fram.

Planet hamnade i rejält oväder och besättningen valde att avbryta flygningen och i stället vända om och försöka ta sig Torslanda eller Såtenäs för att nödlanda. Men dimman låg tät denna natt och planet kom ur kurs beroende på både navigations- och radioproblem. Kinnekulle upptäcktes alldeles för sent eller kanske inte alls då piloten var tvungen att gå ner på lägre höjd för att kunna orientera sig. Planet flög rakt in i toppen av berget strax efter midnatt, missade Utsiktstornet med en hårsmån och plöjde upp en bred gata i den täta granskogen söder om tornet, slogs i spillror och fattade eld.

Av de 15 ombordvarande överlevde endast 4 stycken, en av de omkomna var en flicka.

Den första livsnödvändiga hjälpen fick de överlevande av de som bodde nära nedslagsplatsen, det blev sen en besvärlig räddningsaktion. De skadade och döda fick transporteras nedför berget med häst och vagn för vidare transport till lasarettet i Lidköping. De omkomna begravdes i Lidköping den 4 september.

Till minne av den tragiska händelsen på Kinnekulles topp restes ett monument 1945 av Danmark, Norge och Sverige, symboliken i detta monument är följande:

- 15 stenar i varje pelare motsvarar antalet passagerare
- 11 stenar som tak är antalet som dog i kraschen
- 4 hörnstolpar symboliserar antalet överlevande
- 3 basstenar står för Danmark, Norge och Sverige.

Vid denna tidpunkt varje år så brukar det finns blommor och kransar vid foten av monumentet för att hedra minnet av dom som denna ödesdigra natt för 70 år sedan förolyckades. Vid några tillfällen har det även hållits minnesceremonier, hur det bli detta år har jag inga uppgifter om eller om någon av de överlevande fortfarande är i livet. Men en tanke sänds för att hedra minne av omkomna som mitt under brinnande världskrig var på väg för att tjäna sitt land.

Minnen från natten då flygolyckan skedde

På gården Kulladal, en knapp kilometer från utsiktstornet, bodde Emil Johansson med hustrun Gerda och deras två söner, Arne och Helge. Äldste sonen Arne var hemma på skördepermission från militärtjänsten. Yngste sonen bodde i Lovene och han fick besked om olyckan först på tisdagsmorgonen.
Mina föräldrar och Arne var vakna till följd av åskvädret, berättar Helge Jonholm. De hörde att en flygmaskin cirkulerade runt på låg höjd. Efter en stund hördes ett fruktansvärt brak och från köksfönstret såg familjen en kraftig eldsflamma slå upp i trakten av utsiktstornet. De begav sig omedelbart iväg för att se vad som inträffat.

En fruktansvärd syn som mötte dem. Intill utsiktstornet låg det brinnande vraket av ett stort flygplan. Delar från planet fanns spridda över ett stort område och grova trädstammar hade knäckts som tändstickor i planets väg. Planet hade plöjt en närmare 200 meter lång gata i skogen. Kraftiga explosioner hördes och Arne Johansson tvingades åla sig fram mellan träden för att om möjligt få kontakt med överlevande.
Modern Gerda beslöt att omedelbart ge sig i väg för att söka hjälp, ett svårt uppdrag med tanke på regnet, den oländiga terrängen och det långa avståndet mellan torp och gårdar på Kullen.
Arne gav sig till känna genom att ställa en fråga om ammunition, berättar Helge. Han kände sig rädd och var totalt ovetande om vilken nationalitet de ombordvarande hade. Strax efter det att Arne givit sig till känna, svarade en röst på norska. Mannen ställde frågan om Arne var svensk. Den skadade mannen visste inte var han befann sig och han befarade att de hamnat på norskt territorium och därmed kanske i händerna på tyskarna. Arne lugnade honom, samtidigt som han omedelbart försökte rädda de värst sårade bort från planet. De omkomna låg kringströdda i terrängen och var ohyggligt massakrerade. Bland dem fanns också en kvinna, troligen en studentska. Det låg en studentmössa i närheten.

Klockan två på natten knackade det på vårt köksfönster, berättar Sten Larsson på Rustsäter. Det var Gerda som berättade vad som hänt och sedan rusade vidare för att larma polisman Engerby i Hällekis, som tillkallade ambulans från Såtenäs och Lidköping. Hemvärnschefen Edvard Hamilton, Hjelmsäter, underrättades, liksom landsfiskalen Fagerström i Götene och polisman Axel Lundgren.
Jag var 12 år gammal och kan än idag inte riktigt förklara vad det var som fick mig att en stund senare och ensam ge mig iväg i den regniga natten, Jag gick körvägen upp till farmor och farfar någon kilometer från olycksplatsen. Jag väckte dem och bad att få låna en fotogenlykta.
Jag glömmer aldrig den fruktansvärda syn som mötte mig, stanken, elden och skriken från de sårade. Den första omkomna jag såg var kvinnan. En man dog i armarna på oss. Jag fick kontakt med en sårad man, en jurist och motståndsman från Oslo. Jag täckte honom med mina kläder, höll honom i handen och försökte lugna honom och be honom ligga kvar och vänta på ambulansen. Mannen hade ett lårbensbrott.
Det var de längsta timmar jag någonsin upplevt, säger Sten.