Mellan åren 1860 - 1920 fanns det ca 400 kvinnliga fotografer i Sverige. När Svenska Fotografernas Förbund bildades var det enbart två kvinnliga fotografer som deltog i förbundet. I detta förbund var det som högst 3 kvinnliga medlemmar, Anna Hwass, Wilhelmina Skogh samt Emma Schensson. Av de 100 registrerade fotograferna i Stockholm på 1860-talet var endast 15 kvinnor.

De kvinnliga fotograferna i Sverige kom från alla samhällsklasser sedan 1800-talets mitt. Under fotografiets tidiga historia var porträttfotografi i ateljé den mest utbredda företeelsen, och inom denna bransch var ofta kvinnliga fotografer verksama som ateljéägare, fotografer, assistenter, retuschöser och biträden, detta har dock inte framkommit i historiebeskrivningen. De kvinnliga fotograferna var generellt inte lika omtalade som de manliga och de hade sällan en betydande roll i framställning av fotografiktekniker och maskiner, utan deras roll låg oftast i själva fotograferandet. 

Fram till omkring 1920-talet var porträttfotografier den mest framstående formen av fotografi. Fotografi som konstform tillkom senare under 1900-talet.

Under 1950- och 1960-talet fanns det få kvinnliga fotografer. De många fototidningar som fanns denna tid var främst inriktade mot män, med omslagsbilder av halvnakna kvinnor. Detta var en tydlig anledning till att det minskade intresset för kvinnor att bli fotografer. Senare i början av 1980-talet kom de kvinliga fotograferna att utöva en blandning av traditionellt fotografi och artisteri. Under denna period genomgick svenskt fotografi ett stort genombrott även på den internationella marknaden.

Under den senare delen av 1900-talet kom pressfotografin att bli allt vanligare inom fotografi. Bland de första kvinnliga pressfotograferna var Ragnhild Haarstad och Alma Haag som var verksamma för Dagens Nyheter. Haag tog bilden som publicerades för första gången i DN år 1907, det kom dock att dröja 80 år innan ytterligare en kvinnlig fotograf kom efter Haag.