Alla insåg att Skara inte skulle klara vattenförsörjningen med enbart grundvatten. På det sättet skulle det vara tvunget med ideliga borrningar och ledningar allt längre från staden.
Därför föreslog Björn Hansson, tillsammans med kollegorna i Skövde, Falköping och Lidköping att städerna skulle göra en gemensam utredning om att ta vatten från Vänern. Konsultföretaget VIAK utförde undersökningen och kom fram till att det enda riktigt bra alternativet var att at vatten från Vättern. Alternativet med Vändern sprack på att det krävdes alltför långa ledningar för att undvika föroreningar från Lidköping och Lidan.
Men när Lidköpings drätselordförande, vid VIAK: s redovisning, fick klart för sig att vattnet skulle komma från Vättern och inte Vänern, lämnade han Rådhussalen i Skara tillsammans med sin delegation. Ordföranden kunde inte tänka sig förse sin stad med vatten från en sjö långt från Vänern. Inte heller såg han fördelen med en förbindelse mellan två så stora sjöar.

Via den skulle vattenförsörjningen bli säkrare. Dels med tanke på ledningsbrott, och med tanke på eventuella krigstillfällen. Lidköpings merkostnad hade blivit 8 000 000 kronor. Lika mycket som staden fick lägga då det egna verket förbättrades. Om Lidköping anslutit sig till Skaraborgs Vattenverksförbund hade det inte blivit någon ekonomisk skillnad.

1953 togs beslut från övriga städer om att gemensamt ta vatten från Vättern. Helt problemfritt var det dock inte. Falköping ångrade sig och trodde att deras eget vatten skulle räck till mitten av 1970-talet. Det var bara ett orosmoment men till slut, sedan VIAK kommit fram till att det skulle bli billigare om Falköping uteslöts och att staden inte skulle ha möjlighet att i efterhand kunna kopplas på ledningen, vara städerna eniga och arbetet inleddes 1956. Den 23 oktober lades det första röret av direktör Gustaf Lake, som var en av de mest drivande krafterna i vattenledningens tillkomst.