Under mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet uppfördes ett flertal järnvägsstationer, vilket gjorde både järnvägen och dess tillhörande byggnader till en alltmer självklar del av samhällsbyggandet både internationellt och i Västra Götaland.

Stationshusen var ofta ståtliga och centralt placerade i städer, men också på landsbygden uppstod stationssamhällen där tätorter växte fram med hjälp av stationsmiljön. Järnvägen bidrog därför i hög grad till industrialiseringens genombrott på landsbygden. Även om flertalet stationshus blev enkla nyttobyggnader framstod de som moderna förebilder utanför järnvägsbanan, och deras placering styrde placeringen av övriga nyttobyggnader som godsmagasin, vattentorn, pumphus, lokstall, koksbodar, avträden, tjänstebostäder, förråd, jordkällare och ibland även hotell- och restaurangverksamhet. Tillkomsten av en station blev därmed närmast ett löfte om ortens utveckling.

 Under slutet av 1800- och början på 1900-talet sågs tågresan fortfarande som något nytt, modernt och äventyrligt. Tågbiljetten blev en frihetssymbol och en möjlighet att upptäcka både Sverige och världen. Stationshusen blev nya medelpunkter i städerna; stor omsorg lades ner på att ha fina trädgårdsplanteringar i dess närhet och ibland ritades hela små stadsplaner kring järnvägsbyggnaderna. De ansvarige stinsarna tävlade ofta om att ha en så prydlig station som möjligt med vackra rabatter och snygga väntsalar. Kring sekelskiftet 1900 hade järnvägsbolagen samlat på sig en del vinster vilket markerades med att investera ytterligare i stationerna och vänthallarna som blev alltmer monumentala.