Idén om att bedriva undervisning med den så kallade Lancastermetoden hade Louise Posse lånat från England. Den gick ut på att barnen delades in i olika grupper, varje grupp leddes sen av en av de äldre och kunnigare eleverna, han kallades "monitör". Grupperna innehöll max åtta barn. I en halvcirkel ställde sig barnen med monitören framför sig, denne läste högt en mening och barnen fick säga efter tills man kunde den. Så fortsattes undervisningen mening efter mening och därefter kom läraren och förhörde läxorna.

Barnen satt vid en sandbänk och hade en tavla med bokstäver och siffror framför sig, på denna pekade "monitören" på än det ena och än det andra och sen skulle eleverna försöka avbilda de utpekade bokstäverna och siffrorna i sanden.

Andra året fick man använda sig av griffeltavlor och när man sen blev tillräckligt "slängd" i skrivkonsten så kunde man få använda sig av riktigt papper och gåspenna.

Läraren gick runt bland de olika grupperna och hjälpte till där det fanns behov av detta. Systemet med "monitörer" gjorde att en lärare kunde har en mycket stor klass och ändå få undervisningen att fungera något så när. Klasser på upp till 80 elever var inte så ovanliga.

Läsmetoden var väl effektiv på sitt sätt, framförallt var den billig, men den uppmanade inte till någon självständighet.

År 1854 upprättade Hasselberg en inventarieförteckning för skolan. Därav framgår att man hade:

10 fasta bänkar i skolsalen
24 bläckhorn av bly
40 griffeltavlor
1 större räknetavla av trä
1 karta över Norden och behövdes 1 över Europa
18 Cnattingius lärobok i historia och geografi
18 Bibliska historier av Åkerblom
15 Nya testamenten