Arbetet i Råbäcks stenbrott pågick året om. Brytningstekniken var densamma under alla år, kalkstenen kilades och spettades loss. När lyftkranarna infördes vid sekelskiftet och trycklyftsborrarna som började användas omkring 1946 underlättades arbetet i stenbrotten mycket. Stenblocken flyttades innan lyftkranarnas tid med hjälp av spett och rullstenar. 

En hel del stenprodukter färdighöggs uppe i brottet detta pågick fram till långt in på 1900-talet. Det handlade om varor som inte behövde hyvlas till, t.ex. hallaskorstenar och trottoarsten. Ett 30-tal män arbetade i brottet vid sekelskifet och de flesta sysslade med stenhuggeri. Den sten som vidareförädlades i hyvleriet var det mest lönsamma produkten. 

Stor erfarenhet krävdes därför av hyvlare och huggare för att den färdiga varan skulle få rätt utseende och en beständig yta. Varje sten var unik och det krävdes lång erfarenhet och kunskap för att kunna kvalitetbestämma stenen och bearbetade den rätt. 

Nere vid verkstaden skedde det första bearbetningsmomentet, råblocken gavs plana ytor på någon av de tre vanliga hyvlarna. Sedan formades stenens kanter genom kanthyvling eller handhuggning. Kanthyvling kunde också ske i de vanliga hyvlarna. De hyvlande om grov- respektive finhyvlad sten. Stenen placerades på en vagn som passerade fram och tillbaka under ett eller två fasta hyveljärn. 

År 1927 installerades den första slip- och poleringsmaskinen på Råbäck i den gamla verkstaden och 1938 kom ytterligare två maskiner i nya verkstaden. De tre maskinerna var vertikalslipmaskiner med roterande slipskiva av karborundum. Slipskivan fördes fram och tillbaka för hand över det upplagda arbetsstycket. Vid polering byttes slipskiva  mot en mjuk polerskiva. Tennoxid (tennaska) användes oftast som polermedel. Ett tryckluftsdrivet handverktyg för slipning införskaffades år 1946. Före 1927 slipades all sten för hand. Ett sandstensstycke med träpinne som handtag snurrades runt på stenytan under begjutning av vatten. Finslipningen gjordes med pimpsten och sklle stenen poleras ytterligare påfördes tenaska med hjälp av en bit juteväv. 

År 1936 när verkstaden utrustads med ramsåg kunde de stora råblocken delas till skivor av önskad storlek. Ramsågen var försedd med flera otandade sågblad och själva nötningen mot stenen gjordes av kvarts- eller stålsand. Sågningen genom ett stort block tog ett par till tre dagars tid. Snittytan blev ganska jämn och fin, sedan sågades skivorna till önskat format i kantsågen som hade sågklinga av karborundom.  Tunnare skivor kunde man få fram med ramsågen än vad som var möjligt med hyvlarna. Beställarna avgjorde om stenen skulle levereras sågad eller vidarearbetad genom slipning, polering eller huggning. 

Efter den maskinella bearbetningen tog stenhuggarna över, den hyvlade eller sågade stenen skulle behuggs för att ge stenen någon struktur. Valvsten och rundade trappsten kunde inte framställas med maskinernas hjälp (bortsett från profilhyvling), detta fick görs för hand. Även huggning av inskriptioner på grav- och minnesstenar samt inte minst ornament fick göras manuellet. Som förlaga gjordes ofta gipsmodeller till ornamenten. 

Stenhuggaren jobbde med olika mejslar och gav stenens yta olika strukturer. Med bredmejseln blev stenen låger-, narv eller skrädhuggen och med tandmejseln fick man tandhuggna ytor. Andra exempel på bearbetningsmetoder var krysshamring och råkoppshuggning. Krysshamringen gjordes med en krysshammare, ibland även stockhammaren. Vid mejslingen användes träklubba - antingen rund eller fyrkantig. Mätinstrument som användes vid huggningen var vinkel och rätskiva. När stenhuggaren arbetade satt han oftast på en enbent pall, vilket gjorde att han lätt kunde ändra arbetsställning. Pallen var också lätt att placera på det ojämna underlaget. 

Verktyg som användes i stenhuggeriet smiddes ofta i smedjan. Slätstål och profilstål var några verktyg som användes vid stenhyvlingen. Smeden hade plåtmallar som förlaga dessa han använde när han gjorde profilstålssmidet. Det var oftast verkmästaren som utarbetat plåtmallarna utifrån ritningar som beställaren skickat till stenhuggeriet. För slipnig av profilerade stål användes en remdriven slipmaskin med ett utformat gjutjärnsstativ. När handverketygen använts en tid fick de smidas ut igen och omhärdas. Hyvelstålen och andra verktyg fick slipas ofta på den stora remdrivna slipstenen. Att ha verktygen i trim var a och o för att hantverket skulle bli bra och mer lättarbetat.