I husen nere vid hamnen bodde stenhuggeriets arbetare och verkmästare och på andra ställen i trakten. Under Råbäcks bruk fanns flertalet torp och arbetarkaserner där de anställda kunde få bo. Bostadsförhållandena på äldre tider var oftas mycket svåra. En arbetare har berättat att när han gift sig vid sekelskiftet fick han ett rum med järnspis, dock med förbehållet att han skulle ta emot en inneboende ungkarl också i detta enda rum. Bostaden och arbetsplaten låg för de flesta på gångavstånd och de flesta intog måltiderna i hemmet. De som bodde längre bort skaffade cykel eller tog med sig mat hemifrån. 

Arbetskläder som användes var avlagda gångkläder eller plagg som var avsedda för arbete. På äldre foton från sekelskiftet ser man stenhuggeriets arbetare iförda långbyxor, skjorta eller arbetsblus, ofta med väst och många gånger även förkläde av läder. På huvudet bars skärmmössa eller någon typ av hatt. På fötterna hade man antingen riktiga träskor eller trätofflor med ovanstycke av läder. Under de senare årtionden kom arbetskläderna att bestå av blåkläder, keps, snörskor eller stövlar. 

Runt sekelskiftet var Råbäcks stenhuggeri ett ganska stort företag, sett till antalet sysselsatta arbetare. I personalstyrkan under dessa år fanns 45-50 man. På 1910-talet minskade personalstyrkan med hälften för att sedan stabiliseras till 20 man under mellankrigstiden, då arbetade ca 7 i stenbrottet och 14 i verkstaden. Efter andra världskriget fram till nedläggningsåren fanns omkring 10 anställda, varav ca 3 i stenbrottet och 7 i verkstaden. 

När personalstyrkan halverades kring första världskriget motsvarade detta sannolikt inte av någon produktionsnedgång - vad som kan utläsas är att tillverkningsvärdet steg kraftigt. Mellan åren 1896 - 1920 minskade antalet arbetare i stenhuggeriverkstaden från 20 till 14 man. I stenbrottetet minskade däremot de anställda arbetarna  från 31 till 7 man. Stenbrytningen hade under denna tiden förbättrat sin produktivitet, införandet av kranar var en viktig rationalisering och ytterligare en orsak var den manuella färdigbearbetning av sten i brotten minskade (tex. trottoarsten).

En god bild av vad de olika människorna gjorde vid Råbäcks stenhuggeri från man genom att studera följande uppställning:

                              1896       1938

Verkmästare             1             1
Maskinist                  1             0
Smeder                      2             1
Slipare                       1             2
Sågare                       0             2
Hyvlare                     6             4
Inriktare                   2             2
Stenhuggare             8             4
I verkstaden             21           16
I brottet                    31           8

Totalt                     52           24

All personal arbetade hela året. Uppgifterna från 1938 är ungefärliga. Av stenbrottsarbetarna var e del stenhuggare, åtminstone 1896. Kanske försvann maskinisenn när ångrdriften slopades år 1912. Den första sågen skaffades 1928, innan dess behövdes ingen sågare. Inriktaren var hantlangare åt hyvlaren och svarade bl.a. för att hyvelgruset kördes bort samt hjälpte till vid stenbyten. Troligtvis svarade sliparen i äldre tider för slipning av verktyg och inte av sten. 

Kvinnor har troligen aldrig arbetat vid stenhuggeriet. Vid några tillfälle var unga pojkar anställda, troligtvis söner till stenarbetare som på så sätt kom in i verksamheten. Det finns exempel på tre generationers arbetare vid Råbäcks stenhuggeri. Pojkar under 18 år räknades som minderåriga och fick årligen genomgå läkarkontroll - från och med år 1900 var detta lagstadgat. 

Hur kalkstenen kunde brytas och huggas fanns sedan gammalt kunskap om på Kinnekulle. När maskinerna togs i bruk fick man succesivt skaffa sig erfarenhet om hur man bäst skulle användas dessa. Hellekis och Gössäters stenhuggeri låg lite före Råbäck när det gällde maskindriften så några svåra inkörningsproblem var det alldrig tal om.

Verkmästaren svarade för arbetsledning, upprättade underlag för offerter, gjorde ritningar och deltog senare år även i produktionen. 

Arbetsmiljön var varken sämre eller bättre än den i den samtida industrin. Den gamla verkstaden med sina ouppvärmda och dragiga lokaler var naturligtvis ett undantag. När vinden låg på från sjön under kalla vinterdagar var arbetsmiljön inte nådig för de stillastående hyvelskötarna. Arbetet nära transmissionssystemens axelledningar och remmar innebar en stor fara. Fram till 1912  var belysningen ordnad av gas- och fotogenlampor. Stenhuggarnas främsta gissel, silikos eller stenlunga, drabbar inte kalkstensarbetare, kalkdammet löstes upp av kroppsvätskorna. Sandstensdammet var däremot livfarligt, ett exempel är att ett trettiotal stenhuggare avled i stenlunga vid Skara domkyrkas restaurering åren 1886-1894.

Allt arbete avlönades i många år efter vissa priser per längd- eller kvdratmått. Stenbrytarna fick t.ex. si eller så många ören per kvadratfot för brytning av likhall, mumma eller flåra. Även körningen av råsten från brottet ner till hamnen, hyvlingen och stenhuggningen gick på ackord.  Från 1940-talet ersattes ackordssystemet med timavlöning. Stenhuggeriets arbetare organiserade sig fackligt omkring 1936, då gick man med i Senska Stenindustriarbetarförbundet, jämfört med övirga stenindustrier i trakten var detta mycket sent. Vid Hellekis AB organiserade sig arbetarna redan 1906 och Råbäcks kalkbruk var 1918. 

På våren 1943 uppstod en svår arbetskonflikt vid Råbäcks stenhuggeri. Efter strandade löneförhandlingar nedlades driften vid stenhuggeriet och först ett år senare kom verksamheten åter igång. Stenarbetarna blev under konflikttiden svartlistade och fick i flera fall söka sig långt bort för att få nya arbeten.