Stenhuggeriets vinster var bäst fram till andra världskriget, för att därefter kraftigt minska. Den genomsnittliga årsvinsten under perioden 1940-1963 var faktiskt endast 1.700 kronor. Under de sista åren som bruket drev stenhuggeriet var dock lönsamheten åter något bättre. Brukets viktigaste inkomstkälla var i alla år det stora kalkbruket. Kalkbränningen gav avsevärt större vinster än stenhuggerirörelsen.

Stenhuggeriet drevs i egen regi av Råbäcks bruk under nära åttio år. Wilhelm Klingspor gick bort 1963 och hans söner lät utarrendera stenhuggerirörelsen till Skånska Granit AB från år 1964. Behovet av investeringar i anläggningen var då mycket stort, samtidigt som lönsamheten i ett längre perspektiv var dålig. Samtliga åtta anställa fick fortsätta hos arrendatorn, som för övrigt genom köp övertog stenhuggeriets maskiner och inventarier. Skånska Granit AB var ett stort företag med mer än 200 arbetare vid olika granitbrott i Kristianstads län. Redan 1966 uppgick dock detta bolag i det ännu större företaget Granti AB C A Kullgrens Enka. Senare samma år övertogs arrendekontraktet av fabrikör Gösta Thor på det konkurrerande Thorsbergs Stenhuggeri. Gösta Thor genomförde efter sitt övertagande en del rationaliseringar vid stenhuggeriet. Lyftkranen vid de två östra hyvlarna ersattes med en s.k. telfer, som genom en nyupptagen port lätt kunde flytta stenblocken från gårdsplanen till hyvlarna. Dessa båda hyvlaromändrades även till direkt elmotordrift. För första gången fick också stenhuggeriet en gaffeltruck, som i hög grad förenklade de interna transporterna.

Efterfrågan på Kinnekulle-sten var mycket dålig under dessa år. Samtidigt var såväl maskiner som byggnader helt nedslitna. Verksamhetens omfattning minskade därför successivt för att helt upphöra år 1970. Thorsbergs Stenhuggeri är sedan dess den enda återstående företrädaren för Kinnekulles tusenåriga stentradition.