Efter mina två år på fregatt så gjorde jag tre år på helikopterdivisionen, där jag blev spanare. Efter en tre månader lång utbildning i Stockholm så kunde jag tjänstgöra på helikopterdivisionen på Säve här i Göteborg. Min befattning hette vapenofficer, men i praktiken innebar detta en stabsroll kombinerat med ubåtsjakt och spaning. Vi hade sänkbara hydrofoner, och sjunkbomber. Helikoptrar hade inga torpeder på den tiden, utan bara enklare sjunkbomb 11 och sen även sjunkbomb 51 som var utrustad med zonrör, vilket innebär att bomben detonerar även vid en miss på upp till 15 meter. Vi saknade även eldledning, utan det blev lite höftskottsvarianter då vi fick klara oss med våra egna sensorer och sen antingen gå in och fälla själv, eller leda in någon annan efter vad man har bedömt. Vi hade en ubåt på västkusten på den tiden som vi övade med en eller två gånger i veckan. Vi fällde knallskott där vi bedömde att ubåten var, och sen skickade ubåten upp ett rökljus så vi kunde se om vi träffade eller hur fel vi låg. Och att träffa med sjunkbomb är väldigt svårt. De sjunkbomber vi hade på patrullbåtarna senare var av en modell från 1933, de hade en sänkande verkan mot en normalubåt på tre meters avstånd. På 5-6 meter kan du ge upphov till allvarliga chockskador och slå ut vissa system eller så. Det var inte som att träffa en nål i en höstack, men nästan.  

Vi fick nytillverkade helikoptrar, HKP 4C, gjorda av det japanska företaget Kawasaki. De var utrustade med en styrautomat som hette SA08. De kunde flyga i dimma över havet, med 20 meters sikt. Man ledde med radar vart man skulle flyga. När man skulle stanna för att sänka ned hydrofonen så tryckte man bara på en knapp för att hovra, så vred sig helikoptern automatiskt efter vinden och stannade upp utan att piloten rörde spakarna. När den sen skulle starta så scannade man av så inga fartyg fanns i närheten, sen tryckte man bara på en ny knapp så flög helikoptern automatiskt upp till sin normala flyghöjd på 175 fot. Så det var en väldigt avancerad helikopter.

Hur var det som sjöman att sätta sig i en helikopter? Det är ju ett annat liv, så att säga, på många sätt.

Jo, det var det ju. Det var ju landtjänst. Det var första gången jag var hemma under karriären. Jag fick se min äldsta son och dotter växa upp, det var väldigt bra. De andra barnen har jag ju knappt sett. När min yngste son fyllde 14 år 1991 så var det hans tredje födelsedag jag var närvarande på. För man hade ju alltid övningar, och man var ju borta jämt. Göteborg var ett litet ställe, allt hände ju i Östersjön, så man pendlade och åkte hit och dit.

Det är ganska stora uppoffringar man gör när man lever i försvaret.

Ja. Så är det.