Det här var ju i en period då konflikterna började eskalera runt om i världen, och kalla kriget hade börjat. Vid ett tillfälle så var vi ute och övade utanför Stockholms södra skärgård, och en flaggadjunktant från kustflottan var ombord för att titta på en artilleriskjutning. Men så fick vi en larmrapport att en ubåt hade siktats i norra Kalmarsund. Jag laddade fullt ställ med raketer för skarp skjutning och vi åkte dit i 35 knop. Väl där så fick vi ubåtskontakt, och förberedde för insats, när flaggadjunktanten helt plötsligt avblåste hela anfallet. Det var en svensk ubåt som hade simulerat fientlig för att se hur vi skulle agera. Vi fick bra vitsord för den övningen, för att vi hade agerat snabbt och rätt.

Vad pågick i ditt huvud när du stod där och höll på att ladda för vad du trodde skulle vara ett skarpt anfall?

Det satt väl i ryggmärgen. Jag hade medhörning på radion. Meddelandet var inte ställt till oss, men jag hörde vad de sa. Det var mitt i lunchen, så jag bad fartygschefen att komma till bryggan genast, och vi gick upp i klart skepp och förberedde full vapeninsats som den naturligaste saken i världen.

Du kände inte av något adrenalinpåslag eller så?

Nej. Det är klart man kokar upp lite grand, men det var ingen stress. Vi hade ju övat detta så många gånger att det var inget nytt. Och det bästa var ju att om det varit verklighet och vi hade tvingat upp den där ubåten, så hade det varit en fjäder i hatten för de flesta av oss.

Men en ubåt kan ju skjuta tillbaka också!

O ja! Men det tänker man inte på. Det går inte.