Arbetsveckan under 1930-talet var 48 timmar lång. Lika många män och kvinnor arbetade på Carlmarks, men arbetsuppgifterna och lönen skilde. Kvinnornas arbete var lika kvalificerat som männens, men var oftast mindre tungt. Kvinnorna tjänade 23 kr/veckan och männen 35 kr/vecka. Löneskillnaden för samma arbete bestod fram till 1967. De kvinnor som jobbade i fabriken var oftast gifta med män som också jobbade här. Makarna arbetade då i olika skift; kvinnans skift slutade 15 minuter innan mannens för att hon skulle hinna hem till barnen innan hans skift startade. Inte bara kontakten mellan makarna var begränsad, rasterna var korta och arbetsuppgifterna självständiga vilket gjorde interaktion mellan alla arbetare svår.

Från 1940-talet och framåt introducerades plast och andra syntetmaterial vilket innebar att nya maskiner började användas. Behovet av långa repslagarbanor försvann, många banor revs därför eller förföll. Repslagarbanan i Älvängen är en av de få kvarvarande i Europa.

Under 1970-talet gick verksamheten allt sämre och 1983 såldes verksamheten till PolluxBolagen i Malmö för att undvika konkurs. I början på 1990-talet var Carlmarks repslagarbana nära att rivas. Men med hjälp av föreningen Bevara Repslagarbanan och ett varsamt renoveringsarbete undanröjdes rivningshotet och banan ägs nu av Ale kommun. Våren 1996 blev byggnaden med inventarier förklarade byggnadsminne.