Jag sökte mig en elevplats vid sjukstugan i Enköping, jag var hemma under sommaren 1933 och arbetade lite. Jag var ute och hjälpte en sjuk och var även med om ett dödsfall i ett privat hem.

Den 1 december 1933 började jag som elev på Enköpings sjukstuga. Det var min första långa tågresa. Jag var så spänd på resan så när jag löste biljett på Hällekis sa jag att jag skulle ha biljett till Linköpings sjukstuga.

Den gamle stinsen log väl lite och så sa han, ”då kan du resa över Stockholm eller Örebro”. ”Då reser jag över Örebro sa jag, för jag vågar inte byta tåg i Stockholm”. Så reste jag då över Örebro-Frövi och kom fram till den lilla staden där järnvägsstationen låg många kilometer från staden på den tiden. Enköping - Pepparrotsstaden.

Det var doktor Vesterlunds stad och sjukstugans var väl från hans tid. Det kallas visst lasarett nu, det var litet då, jag tror 60 patienter. Doktor Salvén var chef men det var nog syster Märta, husmor som bestämde. Det var en läkare och tre utbildade Rödakorssystrar, syster Märta, Edith och Lilly samt biträden och elever. 

Svenska fattigvårdsförbundet hade nog alltid en ettårselev eller två och nu var det lilla Ruth som skulle börja. De försökte lära oss både sjukvård och lite vanlig allmänbildning. Den nyaste eleven fick sitta närmast husmor vid måltiderna för att vi skulle lära oss fint bordsskick, vi fick även delta i allt arbete på avdelningen dock inte grovstädning. Det var väl billig arbetskraft, vi fick också vara med på operations- och klinikmottagningen. De kunde inte ta så stora operationer när det bara fanns en kirurg, men vi var ju med i alla fall och vi fick lära oss hur viktigt det att allt skulle vara sterilt. Jag var nog inte så duktig där heller och min starkaste sida var plikttroheten.

När vi vakade fick vi gå in på rummet och väcka syster om det hände något på avdelningen. Jag var på Enköpings Sjukstuga ett helt år och var inte hemma någon gång. Ettårseleven hade ingen lön och ingen semester.

Jag fyllde 25 år i juli och då fick jag ett par dagars ledighet och Per var uppe och hälsade på mig, så vi var till Uppsala en dag och Strängnäs en dag. Sen reste Per hem och då passade han på och reste över Stockholm hem så fick han se huvudstaden några timmar, det var nog hans första Stockholmsbesök.

Det var nog ett år som var värdefullt för mig, jag fick ju många kamrater och fick väl också lära mig mycket. Jag begärde inträde i Missionsförsamlingen och var väl med så mycket jag kunde. Jag minns offerfesten, annandag jul för Yttre Missionen jag hade ingen sparbössa men jag hade en tvåkrona och den gav jag, vi hade ju ingen lön. Men Gud såg nog med välbehag på gåvan.

De  1 december 1934 reste jag hem och var hemma över jul till den 1 februari 1935. Per och Karin hade bröllop i januari 1935. Den 1 februari 1935 började jag som elevbiträde på Mölnlycke ålderdomshem. Då fick jag också lön, jag tror hela 50 kr i månaden. Det var ett större ålderdomshem, vi hade nog 25 gamla. Kokerska, föreståndarinna och jag var på avdelningen, vi var nog två biträde ibland.

Föreståndarinnan hette Dagmar Hansson, jag hade stor respekt för henne och jag gjorde nog mitt allra bästa för att vara till lags. Jag var ju elev och jag vill ju så gärna komma in på kursen och få ett bra betyg. Det var ju en spartansk kyrklig bygd och de gamla var nog rädda för allt vad frikyrkofolk hette.

Vi hade mycket arbete, bråttom jämt men jag hade för första gången en ledig eftermiddag varje vecka.

Något nytt för mig var att det bjöds på vin vid en begravning och på födelsedagar mm, syster skålade med de gamla på sin födelsedag. Så gick sommaren 1935, en händelse som upprörde alla var drottning Astrid i Belgiens död genom olyckhändelse.

I september var elevtiden slut, jag hade väl lärt en del både positivt och negativt.