December 1960 var vi färdiga att lämna vårt älskade lilla Råbäckshem och flytta till Kinnesäter det stora nya hemmet på  Gössäter. Vi flyttade i snöglopp och oväder, men ingen blev sjuk och vi var väl alla så nyfikna på det nya så det gick bara. Men åh, vad jag arbetade, jag tror att jag arbetade 16 timmar ibland. När Kinnesäter byggdes var det 35 vårdplatser, vilket senare blev 54, men 35 var ju mycket för mig som aldrig arbetat på ett så stort hem.

Det är som jag ej har så många minnen från Kinnesäter som från tidigare hem, kanske ligger det för nära i tiden. Men visst hade det stora hemmet många förmåner bland annat att jag hade vakande nattvakt och det var väl inte så ofta som de väckte mig, men det hände och ibland fick jag åka in till lasarettet även på nätterna. 

Jag hade ju också större personal och ordnad ledighet. De gamla kom från Årnäs, Hällekis och Råbäcks ålderdomshem och jag tror de trivdes bra. Det är inte värt att börja räkna upp några, även om det är några som man kommer ihåg på ett särskilt sätt.

Jag ska berätta om några besök vi hade. Vi hade ju terapi och försäljning av arbete som de gamla hade gjort. Ett år tog vi pengarna och både pensionärer och personal fick bjuda in två eller tre och så gjorde vi ett stort kafferep. Till talare hade vi kallat Västgöta-Bengtsson och han kan ju fånga alla med sin humor det var roligt. En gång hade vi besök av Margareta Kjellberg med gitarren och visorna.
Så hade vi besök en gång av biskop Sven Danell , enkel och rar som vanligt, det tyckte vi alla var roligt.

Så hade vi alltid många gudstjänster av olika förkunnare och sångare. Julfesterna var ju roliga, vi hade ingen stor samlingssal då utan var samlade i mittgången mellan avdelningarna, men det gick bra det också.

Jag passade nog bättre som föreståndare på de små hemmen, en det gick ju 9 år på det stora hemmet också.

Det hände en hel del på 1960-talet också. Pappa fick sluta den 26 mars 1962, 85 år gammal och 1969 fick Per hembud, min käre storbror 63 år gammal. Karin (Pers fru) och hennes barn blev ensamma. Per och Karin hade hållit ihop på ett fint sätt. Jag åkte hem så mycket jag kunde både när pappa var sjuk och sen när mor (Bolla styvmor) blev ensam försökte jag åka hem så mycket jag kunde för mitt arbete.

1963 var jag på en kurs i Stockholm för föreståndarinnor, det var ju så mycket nytt som skulle läras in.

1966 var jag med på ett kristet möte  för socialarbetare i Sigtuna, det var roligt och var det var i maj.

Samma år 1966 firade vi föreståndarinnor vårt 30-årsjubileum på Skansen i Stockholm. Det var roligt och jag träffade dem alla, vi hade blivit både äldre och visare än 1936 då de skickade ut oss i Sveriges land.  Många av kamraterna var ju gift nu och några var änkor. Vi var även en hel del som var ensamma och höll på att jobba då. Jag var frisk och stark och var knappast sjukskriven någon längre tid på dessa 33 år, det var stor nåd.

1967 slutande vi med mötena i vår lilla lokal på Hellekis (Saltbingen), där hade vi upplevt så mycken andlig välsignelse, vi hade också Österplana och jag kände mig ju hemma där också. 1979 var vi färdiga för en ny sammanslagning, så nu heter vi Kinnekulle Missionsförsamling och berör Österplana, Forshem och Fullösa församlingar. 

Ja, så gick de där 9 åren, de sista av min arbetstid alldeles för fort och snart var det tid att tänka på pensionering. Jag glömmer aldrig när en av våra lärare på kursen sa vid en lektion ”Ni flickor som ej fyllt 30 år ska ändå försöka att fort komma med i Pensionskassan för att inga tjänsteår skall gå förlorade”.

Då tänkte jag som var 27 år då, det är ju en oändlig tid dit. Men, oh vad fort det gick och om något av bestående värde blev uträttat det vet Gud allena. Men vad jag är tacksam för mitt arbete som gav mig så mycket glädje.

 "Tack rika liv "

Den 1 augusti 1969 slutar jag min tjänst på Kinnesäter, men avskedsfesten hade jag haft på min 60-årsdag den 17 juni. Den var på Lundsbrunns kurort då hade jag bjudit alla mina vänner och bekanta. Vi hade 54 gamla på Kinnesäter då och alla var bjudna, men bar 23 orkade vara med. Vi var över 100 person på supén och vi hade roligt det tycket jag som värdinna och gästerna och det är fint på Lundsbrunns kurort.

År 1969

Den 1 augusti flyttade jag upp till min lägenhet här, jag bodde en trappa upp då. Men redan den 16 september körde jag omkull på mopeden och fick ett svårt benbrott så jag låg på lasarettet till den 1 november. Jag kom till Skara sjukhem en månad och kom hem den 1 december. Sedan var jag hemma 1970, men mitt ben var inte riktigt rakt.

Nyårsdagen 1971 bröt jag mitt ben på nytt och den olyckan ser jag som en lycka ty efter tre månader i sträckförband blev mitt ben rakt och jag kan gå bra, fast det är svårt och jag har lätt att ramla och är mycket rädd för halka.

Men Gud som har ett vakande öga över sina barn har säkert sin hand med över detta ty nu är mitt ben rakt och jag kan gå bra.

År 1970

1969 i juni hände något som gjorde ett starkt intryck på min, när min bror Per gick hem till Gud. Han var gudfruktig och lämnade ett så stort tomrum efter sig, mest för Karin och barnen men de hade tagit det på ett rätt sätt.

Herre hjälp mig att vara redo när min tid kommer

1969 medan jag låg på lasarettet flyttade mina släktingar och vänner ner mina prylar från andra våningen till 1 A med min vetskap, jag var tacksam att få slippa trappan.

Den 28 juli 1981,  nu har jag bott här i 12 år och nu ska jag flytta igen, till en mindre lägenhet. Mor Ingeborg fick sluta sina dagar den 10 augusti 1980. Den 1 augusti 1981 flyttade jag ner

Tack Gode Gud för dessa 12 år, tack för hela mitt liv ”Solo Deo Clonia”

/Ruth Lilja från Kärrgården i Medelplana