År 1945 på sommaren var jag som vanligt hemma på semester och jag var med på ett bönemöte och då minns jag att Vivi bad ; ”Gode Gud om det är din vilja så låt Ruth komma till Råbäck ” och jag minns vad jag tänkte, ”Det vill nog inte Gud”. Jag blev först erbjuden plats men tackade nej, men efteråt blev jag så orolig och jag minns hur jag kämpade och bad om visshet och bara jag hade lugnat mig kom vissheten. Allt ordnade sig och jag skulle bryta upp och lämna mitt älskade Jonsberg.

Den 15 januari 1946 kom jag till Råbäcks ålderdomshem som föreståndarinna. Jag kände ju till hemmet jag hade ju varit biträde där i två år.

Men ändå var det en påfrestning att komma dit och lämna allt som jag lärt mig älska i Jonsberg. Jag förstod nog inte förrän avskedet kom, hur många vänner jag hade i Östergötland.

Det var heller inte lätt att komma efter syster Vivi som hade tagit alla med sitt hjärtliga sätt. Både de gamla och personalen som bestod av två flickor, Inga och Inga, en i köket och en på avdelningen. Men det fick väl gå och så småningom förstod väl alla att jag ville dem väl, fast jag inte hade samma sätt som min företrädare. Det var 15-16 år gamla och en del kom väl ihåg Liljas tös från det att hon var barn, Annelie Norén brukade säga ”Annelis och Villes tös hon är ju bara två år” så hon kunde inte tänka sig att jag blivit stor.

Harald och jag blev goda vänner från första stund. Så goda vänner att han talade om för mig när jag gjorde fel, det är verklig vänskap.

Ja, på de 14 åren mellan 1946-1960 var de många gamla Kinnekullebor som fick vara en tid på det gamla Råbäckshemmet. Bland dem jag minns var ”Kocka-Karl”, den gamle hedersmannen. Han brukade sitt torp och var så nöjd med sin lott. ”Jag har trivs var jag har varit ” sa han och han hade nog bara varit på sitt torp hela livet. Sitt andliga hem hade han i kyrkan, men hans barn blev med de första baptisterna på Kullen. Han läste psalmen 372 vers 7 och andra psalmer ofta och allhelgonadagen när klockorna ringde gick den gamle hem, 95 år.
Så var det Tilda Almqvist, Anna i Nygården, Emma från Hisingsgården, Tilda i Burtorp, Maria Höglund från Västerplana. Tyske´s töser från Västerplana Eva och Ida, ”se det är jag som varit gift”, sa Eva till skillnad från Ida som bara var fröken. De hade bott tillsammans och var så beroende av varandra, Ida blev 97 år.
Så var det Klas Fast, Karl Göransson, Gusten Persson, Amandus, Gustav i Ängatorp och många, många fler hedersmän och kvinnor.

Råbäcks ålderdomshem var ju byggt av familjen Klingspor och Nyström, det var kommunen som stod för verksamheten. Vi hade ofta besök av familjen Klingspor och gäster som de hade. En gång var prinsessan av Veid hos oss, baron Stig presenterade henne och Amandus enda kommentar var: ”Ja, det var ju ena granner tös”. Han var inte imponerad av titlar.

Roligast tyckte jag att det var när grevinnan Brita kom ensam, då berättade hon om sin värld och jag lite om mig själv och vi blev goda vänner, är så ännu. Hon är 92 år nu.

Kommunens angelägenheter sköttes ju från Råbäcks gårdskontor och förvaltades av Karlström. Han tyckte nog att han hade mycket att säga till om, men jag hade för det mesta stöd av kamrer Svensson, en riktig gentleman som visste hur det skulle vara.

Vi var nog ganska isolerade ty hemmet låg ju så ensamt och de svåra vintrarna på 1950-talet var vi nästan insnöade. Vi hade många fester på hemmet, de jämna födelsedagarna skulle ju firas, jag firade både min 40- årsdag och min 50-årsdag där. På 40-årsdagen fick jag främmande från Östergötland och 50-årsdagen hade vi mottagning och sen var kalaset hos Gillströms och då var nästa alla av mina gamlingar med och många andra vänner också. Vi firade också Haralds både 40-årsdag och 50-årsdag på hemmet och så förstås 80- och 85-årsdagar i mängd och några 90-årsdagar och någon 95-årsdag. Däremot har jag aldrig firat någons 100-årsdag, trots att jag bott nästan 40 år på ålderdomshem.

Jag tyckt nog första året att det var lite underligt,  då vi inte hade någon pastor i församlingen. Men jag var med på mötena i Saltbingen så mycket jag kunde, sen så kom pastor Gårdstam till oss på kretsen  år 1947. Odh var en god predikare, själavårdare, men han stannade bara tre år hos oss innan de flyttade till Skåne.

Ja, så blev jag väl mer och mer hemma i min egen hembygd och jag kan nog säga att det var 14 lyckliga arbetsår på det lilla hemmet vid bergets fot. Det är nog inte många som sett hur vackert Kinnekulle klevarna är ovanför Råbäcks ålderdomshem, att gå upp dit när konvaljerna blommade var en upplevelse.

De små hemmen hade många förmåner framför de stora vi var nästa som en stor familj och personalfrågan var ej heller något problem. Vi var tre stycken, två biträden och så basen själv så hade vi extra hjälp till tvätt och städning. Jag måste väl nämna Signe Sjöström och Cornelia som arbetade så osjälviskt åt oss för en ringa penning. Våra grannar Valter och Linnea gjorde oss många tjänster också, Linnéa var också anställd som extra. Jag borde väl nämna alla mina medhjälpare i ett särskilt kapitel. Duktiga flickor många av den håller jag  kontaken med ännu. Jag bytte inte personal så ofta och var det en karl med så hände det att han rövade bort mina duktiga töser.

I slutet på 1950-talet blev det mer och mer tal om att de små hemmen skulle bort och ersättas med stora. Detta var ju också en följd av den nya kommunindelningen 1952 som av Kinnekulle kommun och senare 1966  blev det ju Götene kommun.