Den 23 maj tror jag, att vi hade avslutning det firades med middag på Nyloftet på Skansen, men vi fick ej vår högtidsdräkt då utan vi fick köpa oss en klänning till det kalaset. Då var hela styrelsen med och det var högtid. Sen skulle vi ut och vikariera på två olika hem, jag blev skickad till Jonsbergs ålderdomshem, de hade begärt hjälp ty föreståndarinnan hade blivit sjuk och skulle inte komma tillbaka. Fröken Rosenberg tyckte att jag hade så lång praktik så hon trodde det skulle gå bra (praktiken blev 10 år) på Jonsbergs ålderdomshem.

Jag fick i alla fall några veckor ledigt och den 15 juni reste jag till Jonsberg i Östergötland för att börja mitt arbete. Jag talade med en långtradarchaufför, han  sade att Norrköping är ingen lätt stad att hitta rätt uti.

Jag kom till Norrköping ganska tidigt och sökte upp östra stationen därifrån gick tåget ut mot Vikbolandsö och det var dit jag skulle. Jag fick vänta många timmar och frampå eftermiddagen gick ett tåg ut, jag tror att det tog två timmar de fyra milen ut till Jonsberg och det var mycket gods som skulle med och tåget och det  stannade vid varje station.

Fram kom vi och styrelsen var samlad och tog emot den där nya sköterskan, 27 år var hon och jag hörde sedan att ordföranden sa; ”Ja, se högfärdig var hon då inte, i alla fall”.

Ordförande i Fattigvårdsstyrelsen var mjölnare och bodde granne med hemmet och där blev jag redan från början mottagen som barn i huset. Oh, vilka goda vänner jag fick där och har ännu. De gamla är borta nu men deras barn bor kvarn.

Ja, så var jag då föreståndarinna och skulle börja praktisera vad jag lärt. Jag fick ett rar brev från fröken Rosenberg där hon önskade mig välkommen i arbetet.
Hemmet låg vid kyrkan och så var det en liten affär. Till järnvägsstationen hade vi tre kilometer men jag orkade cykla då. Till Norrköping hade vi fyra mil och även till Söderköping omkring fyra mil, där hade vi lasarettet så dit hade vi ärenden ibland.

Det var omkring 15 - 16 gamla som skulle skötas om, jag hade ett biträde till hjälp och så hade vi extra hjälp till tvätt, någon gång till städning. De gamla fick hjälpa till så diska behövde vi inte göra och så hade vi en stor vedspis i köket som slukar massor av ved, men det bar Lisa in.

Två grisar hade vi varje år och dem skötte Gustavsson med stor omsorg, men han ville också ha mycket beröm för sitt arbete och det var han värd. Han hade varit ladugårdskarl på Broxvik som låg i Jonsberg socken. Han var med på  den tid då Broxviksdramat utspelades, men därom var han mycket förtegen, det var liksom en aktning för herrskapet och inte lämpligt att berätta om  fastän det låg långt bort i tiden.

Åh, vad många fina gamlingar jag hade på 10 år, en del var riktiga original. Augusta på Talltorp var från Gustav Adolfs församling i Västergötland, det var hon stolt över. Talltorp ligger i Habo trakten i Skaraborgs län. Augusta blev änka tidigt och hade ensam försörjt sina två söner.
Nisses Anna var från Värnamo och hade sin trevliga småländska dialekt kvar,  en rolig och trevlig gumma.
Matilda Vesterholm var redan på ålderdomshemmet 1913, då pensionen infördes så hon hade ingen folkpension pga. att hon redan då åtnjutit fattigvård. Matilda ville gärna prata politik och höll styvt på  kejsaren Vilhelm och tyskarna. Jag försökte förklara att det var ny regim i Tyskland och att Hitler inte alltid var så snäll - ”Om han hade så ont som jag har i foten så blev han nog snäll” sa hon.
Den gamla fjärdingsmannen Svensson var en fin gubbe, han blev över 90 år. Han hade fått gå många mil för att indriva skatterna av Jonsbergsborna.
Målar Nisse hade varit i Stockholm i sin ungdom och tjänat mycket pengar, vilka snart försvann. Han hade nog också varit med i Frälsningsarmén, jag minns hur han varje kväll böjde sina knän vid sängen och bad till Gud.
Lisa hade gått igenom en kris i sin ungdom som skadade hennes nerver. Hon skulle nog haft annan terapeutisk vård  än den vi kunde ge. Hon var så vacker vid 50 årsåldern och vid sin ungdom var hon en skönhet. När jag skulle flytta blev hon så ledsen så hon blev arg på mig för att jag flyttade, hon var så rädd för allt nytt.

Så kom kriget och med flyktingar från Estland, vi tog emot Maria från Estland hon hade förlorat sin son under ockupationen. Maria gick ofta till fönstret när hon såg några ungdomar ute på vägen, hon sa; ” han var så lik min pojken” men hon fick nog aldrig träffa honom. 

Ja, inte kan jag räkna  upp dem alla de kära vännerna.

Så kom kriget 1939 och med det ransonering m.m. Vi bodde ju så nära kusten så vi var ganska bevakade. De tog vårt missionshus i Arkösund till förläggning.  Vi hade hemvärnsmän runt omkring oss och de hade nog inte så mycket resurser om något hänt. 1941 - 1942 var ju också enormt kalla vintrar Jag hade många sjuka och fick gå uppe om nätterna och gå ner och lägga björkved i pannan, vi behövde inte spara på veden.
Jag tillhörde Arkösunds missionsförsamling det var en mil till Arkösunds missionshus, men ibland hade vi möte i ett hem i Jonsberg. 1939 kom  Greta och Alvar Hedemo till oss som nygift pastorspar, de blev mina goda vänner och vi har hållit ihop alla år, nu är de hemma hos Gud. Greta dog 1968 och Alvar 1979.

Ja, så gick åren jag var ung och stark, orkade arbeta och hade stor glädje i arbetet. Många vänner både inom och utom hemmet hade jag.

Jag reste hem två gånger om året, en gång på vintern och en gång på semestern. Far och mor var en gång båda och hälsade på mig och så var far ensam en gång. Per och Karin var också en gång hos oss. Jag förstod att far och mor ville att jag skulle komma närmare hem så jag sökte mig till Hällekis ålderdomshem år 1944, men jag fick inte den platsen då och senare skulle jag förstå varför, Gud hade andra planer för mig.