När stambanorna efter många och långa turer hade fastställts, kom två av dessa att beröra Västergötland. Det var Västra stambanan från Stockholm till Göteborg och Södra stambanan från Falköping till Jönköping och sedan genom Småland och Skåne till Malmö.
När det gällde sträckningen genom Skaraborg delades socknar och städer i två läger genom den mångomtalade striden mellan ”Västbillingar” och ”Östbillingar”, som med ett otal petitioner till myndigheterna förde talan var och en för sitt förslag.

Lokalpolitiken frodades precis som i modern tid kring sjukhus och flygfältsförslag. Det var städerna, som naturligtvis ville ha järnväg i första hand. Det har alltid talats om att städerna Skara och Mariestad kämpade dåligt för sina förslag och att de ville undvika järnvägens störande inslag i idyllen. Detta motsäges dock genom många starka skrivelser, som de inlämnade till Kungl. Maj:t. Själva splittringen var nog det som i huvudsak orsakade den slutliga lösningen.

Östbillingarna vann genom att järnvägsbyggaren Nils Ericsson föredrog detta förslag, eftersom det gick genom trakter, som hade dåliga kommunikationer. Lidköping och Mariestad hade ju Vänern att ta till för transporter. Göteborgarna tillstyrkte också förslag men med tillägget, att banan borde anslutas till Södra stambanan i Falköping och på det sättet ge Göteborg en bra förbindelse med Jönköping.