Det dröjde ända till sekelskiftet 1800-1900-talet innan kranar började användas i stenbrotten, detta trots att kranar redan används som hjälpmedel i bland annat Råbäcks stenhuggeri. Kranarna kom att underlätta stenbrytningen betydligt och inom några år fanns ca tio kranar i Råbäcks stenbrott. 

Nästa modernisering var elektrifieringen, detta var år 1912 och innebar naturligtvis en mycket mer rationell stenbrytning. Elkraften levererades från Gullspångs Kraftverk, ett företag som Carl Klingspor varit med att grunda år 1906. Ett transformatorshus byggdes alldeles bakom hyvleriverkstaden, denna är fortfarande i drift. Elektrisk belysning och en elmotor som ersatte ångmaskineriet installerades i verkstaden. Ångmaskinen med pannan såldes år 1918. 

På 1890-talet flyttades stenbrytning från Mellomskogen till Såtaskogen, transporterna med råsten med spårvägen upphörde i samband med detta. En svår olycka inträffade dessutom på grund den branta lutningen i den övre bandelen. Därefter gick transporterna på landsvägen - först med häst och vagn och så småningom med lastbil. Den sista vagnen med bränd kalk på spårvägen från kalkbruket ner till hamnen gick år 1934 och därmed upphörde sjötransporterna av kalk. Banan och viadukten revs 1949 men driften av kalkbruket pågick till 1958. 

Kalkstenen bearbetades av två nya arbetsmaskiner, en remdriven slipmaskin och en kantsåg. Slipmaskinen köptes år 1927 och året efter leverades kantsågen från AB Slipmaterial i Västervik. Den drevs av en separat elmotor och var uppställd i det inre manuella stenhuggeriet. 

Trots inköpen av dessa båda maskiner var Carl Klingspors en gång så avancerade stenhuggerianläggning omodern och orationell vid 1930-talets början. Läget vid hamnen blev en nackdel när frakten av både råsten och färdigvaror gick på landsväg. År 1934 skrev brukets dåvarande förvaltare att stenhuggeriets inventarier ”äro delvis gamla, omoderna och fullkomligt osäljbara samt ehuru användbara likväl av den beskaffenhet, att de snart måste ersättas, om stenhuggeriet skall kunna reda sig i rådande konkurrens på dess område”.  Förvaltaren ansåg att det skulle bli svårt att få någon arrendator som ville betala för rätten att nyttja anläggningarna. Det saknades främst en ramsåg för att dela större stenblock i tunnare skivor. Under några år hade detta arbetsmoment lejts bort till konkurrentföretaget Gössäters Stenhuggeri. 

Efter år 1934 när Louis Klingspor (änka efter Carl Klingspor) gått bort övertogs Råbäck av sonen Wilhelm Klingspor. Han valde att modernisera stenhuggeriet och att uppföra en ny verkstadslokal år 1936. I verkstaden fanns en ramsåg, kantsåg, två slipmaskiner och även kontor och personalutrymmen. Två eldrivna lyftkranar underlättade hanteringen av stenblocken.