Arbetskläder

Arbetskläder förekom inte som i dagens tider. Det var avlagda gångkläder eller plagg som direkt var avsedda för arbetet. På gamla fotografier vid sekelskiftet kan man se stenhuggare i långbyxor och skjorta eller så kallad arbetsblus, ofta med väst och inte sällan förkläde av läder. På huvudet bar samtliga antingen skärmmössa eller någon typ av hatt. På fötterna hade man riktiga träskor eller trätofflor med ovanstycke av läder. De senare årtiondena kom arbetskläderna att bestå av blåkläder, keps och skor med snörning eller stövlar.

Arbetsmiljön

Stenhuggeriernas arbetsmiljöer var varken bättre eller sämre än vad den samtida industrin kunde erbjuda. De gamla verkstäderna var oftas ouppvärmda och dragiga. När vinden låg på från sjön under de kalla vinterdagarna var det inte nådigt att arbeta stillastående vid hyvelskötarna. Det var inte ovanligt att remmarna som drog axelledningarna i transmissionssystemen inte var inkapslade, detta vara naturligtvis en fara för dem som arbetade nära. När elektrifieringen i början av 1900-tal kom ersatte detta gas- och fotogenlampor. 

Stenhuggarnas främsta gissel var silikos eller stenlunga, detta drabbade inte kalkstensarbetarna. Kroppvätskorna kan nämligen lösa kalkdammet och detta betraktades som hälsosamt. Sandstensdammet vardäremot livsfarligt. Vid Skara domkyrkas restaurering mellan 1886-1894 dog ett trettiotal stenhuggare i stenlunga. 

Lönesättning

Allt arbete avlönades i många år efter vissa priser per längd- och kvadratmått. Stenbrytarna fick till exempelt si eller så många ören per kvadratfot för brytningen av likhall, mumma eller flåra. Även körningen av råsten från brottet ner till hamnen, hyvlingen, stenhuggningen gick på ackord. Från 1940-talet ersattes detta ackordssystem med timavlöning. 

Köraren Karl Bengtsson från Västerplana född 1871, berättade år 1940 att omkring 1925 körde han kalk för 3.5 öre per hektoliter. År 1920 var ersättningen 5 öre för kalken till järnvägsstationen och 8 öre till Blombergs hamn,

Facklig organisation

Stenhuggeriets arbetare i Råbäck organiserades sig fackligt först omkring 1936 och då gick man med i Svenska Stenindustriarbetarförbundet. Detta var mycket sent jämfört med övriga stenindustrier i trakten. Arbetarna vid Hellekis AB organiserade sig redan 1906 och motsvarande för Råbäcks kalkbruk var 1918. Lantarbetarna på Kinnekulle var också sena med att organisera sig, detta skedde så sent som i mitten på 1930-talet. 

Våren 1943 uppstod en svår arbetskonflikt på Råbäcks stenhuggeri. Efter strandsatta löneförhandlingar lades driften vid stenhuggeriet ner. Först ett år senare var verksamheten igång. Stenarbetarna blev under konflikttiden svarlistade och fick i flera fall söka sig långt bort för att få nya arbeten. 

Vill du läsa några artiklar från 1970 och 1980-talet om en stenhuggares arbetsliv och stenhuggare i Västerplana klickar du på länkarna till höger.