Gössäters Mekaniska Stenhuggeri anlades redan år 1877 av LW Kylberg. Tillsammans med sina två bröder bildade han  H & L Kylbergs Jordbruksaktiebolag, som år 1875 köpte Gössäters gård av Axel von Arbin. Bolaget ägde redan den största av Korsgårdarna i Österblana och år 1876 köptes även de två mindre av bröderna Johannes och Pehr Jakobsson. Man siktade in sig på de stenfyndigheter som Korsgårdarna hade på Österplana hed och vall.
Verkstadsbyggnaden uppfördes av sten med en vacker trappstegsgavel åt vägen. Byggnaden och skorstenen finns ännu kvar som smedjan till jordegendomen.  

Drivkraft lämnades av en ångmaskin som eldades med alunskiffer. Maskinerna bestod av en svarv och två stenhyvlar. Rörelsen gick ganska bra på 1880-talet. Efter några år vid 1890 var det dags att modernisera anläggningen. I samband med denna modernisering Gildades Gössäters AB med LW som verkställande direktör, bristen på driftkapital var stor och företaget såldes till firma Johansson & Carlander i Göteborg. 

År 1898 såldes även Gössäters gård med stenhuggeriet till Hellekis AB. Detta bolag fortsatte med stenhuggerirörelsen och ett nytt stenbrott öppnades strax söder om stenhuggeriet på Örnekullagårdarnas marker. I och med detta upphörde de besvärliga transporterna av sten från Österplana vall. 

I samband med att man flyttade den gamla stenhuggeriverkstaden vid Hellekis hamn till Gössäters stenhuggeri år 1904 utökades verkstadslokalen och antalet stenhyvlar. Genom köp av Skategården och Törnsäter Nolgården år 1901 samt 1903 av två gårdar i Skagen säkerställde man även stenhuggeriets behov av råsten från någonlunda nära håll. 

Den första större utbyggnaden av stenhuggeriet kom att ske 1929. Hellekis AB hade 1913 gått i fusion med Skånska Cementaktiebolaget. Nya moderna maskiner skulle skaffas, först en ramsåg till stenhuggeriet. År 1933 ytterligare en ramsåg, denna hade vertikalt gående sågblad som ramsågarna inom träindustri. Sågblade var dock släta utan tänder. Istället användes stålsand som under vattenbegjutning arbetade som såg eller slipmedel. Ramsågarna var mycket arbetsbesparande. Nu kunde man såga flera tunna skivor på en gång och det sparade även sten. Trots ramsågarna fick man i genomsnitt inte ut mer än ca 5 % av den brutna stenen som färdig produkt. Under de kommande tjugo åren var Gössäters Stenhuggeri det största och utåt sett det mest kända av Kinnekulle stenhuggerier. 

Under de sista 18 åren före nedläggningen 1951 bröt man sammanlagt 383 000 ton sten, endast 46  000 ton användbar råblock för stenhuggeriett. Av dessa råblock fick man ut 4 300 ton huggen sten, 16 200 ton huvlad sten och 1 000 ton gravvårdar och andra skulpturarbeten. Antal arbetstimmar under samma tid uppgick till 2 330 000 vilket innebar att 50 man hade sin försörjning vid stenhuggeriet. 

Den 24 oktober 1915 upphörde produktionen vid stenhuggeriet. Byggnader och maskiner hade länge varit i ett sådant skick att fortsatt drift krävde en helt ny anläggning. Detta var för dyrt och olönsamt. De flesta anställda vid stenhuggeriet erbjöds arbete vid cementfabriken i Hällekis. De flesta accepterade de ny arbetena, men några gick vidare till andra stenhuggerier.