Kinnekulles månghundraåriga stenhuggerinäring utövades som nämnts länge främst i Västerplana socken. Vid Råbäck påbörjades nämnvärd brytning av sand och täljsten troligen först ett stycke in på 1800-talet. Stenhuggeriverksamheten vid gården var dock av måttlig omfattning fram till år 1888. Då anlade Råbäcks ägare friherre Carl Klingspor Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – en industrianläggning som kom att drivas i 82 år fram till 1970. Klingspors förebild var naturligtvis de båda mekaniska stenhuggerierna vid Hellekis och Gössäter.

Carl Klingspor

Carl Klingsport (1847-1911) – grundaren av Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri – ägnade sin livsgärning åt jordbruk, affärer och politik. Genom sitt giftermål samt fördelaktiga köp blev han en av Mellansveriges största jordägare. Inom affärslivet sträckte sig Klingsports driftighet och intressen till vitt skilda industrigrenar och vid sin död var han delägare i mer än 50 bolag. Bland annat var han mångårig chef och delägare i Hellekis AB, som drev cementfabrik, kalkbruk och från 1899 även Gössäters stenhuggeri. Om Klingspor lyckades inom det ekonomiska fältet kan snarast motsatsen sägas om hans politiska gärning, som i mycket präglades av ultrakonservatism och benägenhet för överord. Klingspor blev känd för sin envisa strid mot social utjämning och demokratisering.

En märklig pionjärinsats gjorde Carl Klingspor som främjare av turismen på Kinnekulle. Vid sin egendom Råbäck byggde han ett turisthotell med restaurang på bergets topp uppförde han ett högt utsiktstorn, från vilket vyn sades vara den ” största och vackraste i Norden".

Till egendomens underbara parkanläggningar lämnade Klingspor allmänheten fritt tillträde och på 1880-talet uppgavs Råbäcksparken årligen besöktes av tiotusentals personer. Vidare gynnades turismen först genom en ångbåtslinje till Råbäcks hamn och från 1897 genom järnväg från Lidköping längs Vänerstranden till Hällekis, båda linjerna tillkomna på Klingspors initiativ.