Kinnekulles geologiska uppbyggnad gjorde att det redan tidigt var lämpligt för stenutvinning. 

Kinnekulles bergarter och användningsområden

Kinnekulle är det platåberg i Västergötland som har den mest fullständiga serien av lagrade bergarter. Bergarterna ligger i nästan helt vågräta skikt och nerifrån räknat är det urberg, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och diabas. 

Den kalksten som från äldsta tiden har brutits på Kinnekulle tillhör den så kallade ortocerkalken. Med sina 50 meter är det bergets mäktigaste kalkstenslager. Bland stenhuggarna benämns alla brytningsvärda lager som täljsten, geologerna använder endast termen för den grå kalken. Den grå stenen innehåller renare och fastare kalkstensskikt än de övriga och används sedan gammalt till stenhuggeriändamål. De röda stenlagren var tack vare färgen också tidigt åtråvärda, inte minst till dekorativa fasaddetaljer.  Både den röda och grå stenen skiktar sig naturligt horisontellt i tunna lager. Kalkstenens naturliga skiktning har alltid varit avgörande för hur tjocka skivor man kunde utvinna, däremot har de alltid varit lätt att bryta block med stor längd och bredd. Vissa lager kunde ibland sitta ihop och nyttjas till trappsten och grindstolpar. 

Stenhuggarnas rikt utbildade namngivning av de olika kalkstensskikten grundar sig en stor yrkeskunskap med lång tradition. Vid tillverkning måsten stor hänsyn tas till stenens struktur, färg och egenskaper och det fordras erfarenhet för att kunna göra rätt bedömning av kvaliteter och skilja ut lämpliga ämnen för olika arbeten. Stenhuggerinäringens kraftiga tillbakagång under 1900-talet har inneburit att de äldre yrkeskunskaperna till stor del gått förlorade. 

Stenbrytningen

De olika kalkstensskikten lossades med stora horisontella skivor med hjälp av kilar och järnspett. Vid brytningen utgick man från bergets naturliga delning, så kallade "mäler". Så benämns de sprickor på längden och tvären som delar berget i vad som kalls bänkar och pallar. De lossade blocken rullades på trärullar med hjälp av spett. Det tunga arbetet med att hantera blocken och all så kallad varksten och skrotsten underlättades vid sekelskiftet av att lyftkranar började användas. På 1930-talet infördes tryckluftsborr till hjälp vid brytningen. Sprängning har knappast förekommit på Kinnekulle på grund av att detta förstörde för mycket användbar sten. Nutida stenbrytning sker med klingsåg som sågar stora stycken direkt ur berget. 

Stenbrytningen var ett tungt arbete. Dess omfattning framgår av det faktum att de färdiga produkterna utgjorde mindre än 5 procent av den utbrutna stenen. Vrakstenen betalades inte utan endast de block som kom till användning. Blocken mättes nere vid stenhuggerierna och ersättning utgick per kvadratfot. Eftersom vrakstenen inte gav lön lades denna sten så nära brytkanten det var möjligt utan att hindra brytningen och körningen.

Från stenbrotten kördes stenen med häst och vagn till stenhuggerierna. Körningarna utfördes som extra arbete av torpare och småbönder från trakten. För torpare ingick det som ersättning för arrendet. På 1930-talet kom lastbilar att användas, men hästtransporterna fortsatte länge parallellt.