Längs Göta älv har en mängd tegelbruk funnits under 1700-, 1800- och långt in på 1900-talet. Tegelbrukens lokalisering bestämdes av råvaran - om det fanns lämplig råvara i tillräcklig mängd, så startades ett tegelbruk. För att få en god förtjänst behövdes också goda lastningsmöjligheter vid älvstranden och att avsättningsmarknaderna var lätta att nå. Tegel var skrymmande och tungt, och därför skulle denna helst fraktas båtledes. Långt in på 1900-talet ägde flertalet av tegelbruken längs Göta älv en eller flera fraktskutor som seglade med leveranser.

Med industrialiseringen fick tegelindustrin ett uppsving. Nya bostadsområden byggdes i de växande städerna, industrier anlades och även till offentliga byggnader, som skolor och sjukhus, behövdes tegel som byggnadsmaterial. Maskin- och handpressat taktegel, fasad- och murtegel liksom dräneringsrör i olika dimensioner var efterfrågade tegelprodukter. Vid denna tid hade jordbruket ett stort behov av tegelrör till täckdikning och med järnvägarna kunde dessa transporteras ut till olika små stationer ute i landet.

Göteborg var en stor avsättningsmarknad för tegelbruken och hade runt sekelskiftet 1900 ett omfattande behov av tegel till husbyggnationer och till anläggandet av industrier. Leran i Göteborg var inte lämplig som råvara, men längre norrut längs älvdalen var leran mera sandblandad och kunde brukas direkt i tegelmaskinerna. Dessutom så var tegelbruken mycket arealkrävande och de låga markpriser som fanns utanför Göteborg var därför en fördel. Med den stora efterfrågan som fanns på olika tegelprodukter, så blev tegelindustrin längs Göta älv en betydande industribransch.

Det var ett tungt och slitsamt arbete på tegelbruken. Många av arbetsmomenten som senare kunde göras med maskinkraft, fick till en början göras för hand. Leran tippades i lastvagnar som kördes fram på utlagda rälsspår och det var oftast ganska långa spår från tegelschaktet till bruket. Såväl pojkar från trakten, som arbetare från så långt bort som Åsaka deltog i produktionen vid dessa fem tegelbruk som låg mellan Trollhättan och Lilla Edet. Tegelframställningen genomgick så småningom en förändring från ett mera förindustriellt tillverkningssätt till ett mer tekniskt präglat fabriksarbete. Detta gav en ökad produktion, som i sin tur möjliggjorde den expansion i husbyggnationer som förekom.

 Källa: Vänersborgs museum, arkivsamlingar