Najad var ju aktiv under U-137 incidenten. Då var jag nog inte mer än 15 år, och tjänstgjorde ju inte, men det kanske var då jag fick upp intresset för ubåtar. Då var det hätskt, varenda dag man åkte till och från skolan var det som ett undantagstillstånd. Det var tungt beväpnad militär som gick igenom skolbussarna, bilarna, de till och med öppnade likkistor som skulle transporteras till begravningar. Det var konstigt att det inte var fler som skadade sig, för de sköt på allt de såg. De hade exempelvis order om att skjuta alla ensamma svanar. (Den så kallade svanordern gällde en natt 1984, innan den drogs tillbaka, reds. anm.) Min ena bror låg vid kustartilleriet vid det tillfället, och blev utkallad innan han ens gjort klart gröntjänsten. Med skarpladdad ak4, rakt ut. Det var unga killar med nervösa befäl. En del bröt ihop och satt och grät i tälten. Så det var en väldigt speciell tid.

Märkte du av det under din tjänstgöring sen? Som ju ändå var när det började närma sig slutet av kalla kriget.

Det var inte speciellt rafflande. Det som var rafflande var historier man fick höra och utbildningsmaterial man fick se. Och vissa incidenter andra varit med om som man fick höra om. Men sen pratade man ju om att vi blev angripna på alla möjliga sätt, och det först när media fått nys om något. Men det mesta som hände fick ju media inte nys om. Och verkligheten var att det var mer som en hockeymatch. Man var ute på en hockeyrink och tacklades lite åt båda håll. Man har ju inte en ubåt för att ligga i hemmabassängen och simma heller, så att säga. Det kunde hända att vi hade en officiell färdplan som vi lämnade in till staben, och som var officiell för besättningen. Men så hade vi en inofficiell färdplan, dit vi åkte istället. Och det visste bara fartygschefen och vissa utvalda i besättningen om.

Vid ett tillfälle var vi ute och skulle göra en djupdykning. En gång per år dök man till ubåtens maxdjup, som civil tid var 150 meter. Detta är betydligt djupare än vanligt dykdjup, som brukade vara 30 - 40 meter. Då dök vi alltså, och var tionde meter gjordes en täthetskontroll. Det var spännande när de mot slutet började rapportera ”nästan tätt”. I vart fall så passade vi på att göra en ljudmätning på samma ställe. Vi gjorde olika moment ombord, och så var det mikrofoner runt om som registrerade hur mycket som hördes ut. När vi höll på med det så kallade de på undervattenstelefonen, som inte användes speciellt ofta. Den lät oss kommunicera med ytfartyg. Då frågade de oss hur mycket vi hade kvar i bunkring, för vi hade varit ute på ett rätt långt kör, och skulle snart gå in till Stockholm för att bli bussade hem till Karlskrona och ta helg. Men då hade någon sett ett periskop i Bottenviken, så vi fick åka upp dit och ligga stillaliggande bottenläge hela helgen. Det var inte så kul för oss värnpliktiga, som inte fick mer än dagsersättningen. Men officerarna var nöjda, för de fick bra betalt.

Det hände en annan sak, som var tråkig och lite märklig, hösten -86. Jag gick vakt en helg, och då gjorde man rond på ubåten varje timme ungefär. Så jag gick ombord på Najad, och då hörde jag att det tjöt i manöverrummet. Då var det radioaktivitetslarmet. De hade jag över huvud taget inte sett eller reagerat på innan. Jag nollställde larmet och rapporterade uppåt. Sen någon timme senare, när jag gjorde en ny rond, så tjöt det igen. Så jag gjorde om allting, och då sa de uppifrån att det måste bero på felkalibrerade instrument. Men det kunde ju inte vara locket på speciellt länge, för på måndagen fick vi ju veta om vad som hade hänt i Tjernobyl. Så vi fick en rejäl dos i Blekinge tyvärr. Det är lite tråkigt att man inte gick ut då, så att vi kunde mätta sköldkörteln. Man vill inte säga någonting, för att inte skapa panik.

Men visste de vad det rörde sig om?

Ja, alltså jag såg ju mätinstrumenten ombord. Och det fanns ju säkert andra institut som hade betydligt bättre instrument och mer kännedom som såg det här. Att ingenting gick ut till allmänheten tycker jag visar att vi nog inte ens då var välövade på hur man ska agera vid en krissituation. Jag tycker att man åtminstone hade kunnat dela ut jodtabletter. Man kan bara säga att man har fått indikationer på att något kan ha hänt, att det inte är någon anledning till panik, men att man kan hämta jodtabletter att ta för säkerhets skull. Det hade varit bättre än att inte göra någonting alls, kan jag tycka. För det är ju ingenting man kan hålla hemligt heller. Det kommer ju ut, det går inte att dölja.

Samtidigt visar en sån här sak hur nära det kan vara att vi blir flyktingar. Vi sitter gärna på höga hästar här i Sverige, och tycker det ena eller andra om flyktingpolitiken. Men där var vi väldigt nära på att behöva ta vårt pick och pack och dra, och inte kunna komma tillbaka på kanske tusen år.

Ja, vi har ju ett antal reaktorer här i Sverige också, så det kan ju hända.

Jajamen! Så lite ödmjukhet tycker jag hade kunnat vara klädsamt. Och lite empati mot de stackare som verkligen behöver hjälp. För vi kan hamna där själva också!