Den längsta turen vi gjorde i ytläge var till Portsmouth. Där fick vi inte gå i u-läge, varken i Nordsjön eller i engelska kanalen. Jag bävade lite för det, för det kan ju gå rätt höga vågor på Nordsjön. Det här var dessutom under oktober, när höststormarna börjar dra igång. Vi hade tur, det var bara dyningar. Det största problemet var faktiskt att jag för första gången hade provat ett sjösjukeplåster, och råkat klia mig först där och sen i ögat. Det tog några timmar innan jag kunde se på det ögat igen.

Under vägen ner till England så minns jag att jag fick ta emot nyheter och väderleksrapporter. Och det var väldigt svårt att ta emot klartext, för när jag tog emot nyheter jag inte hört så blev jag ju intresserad och började läsa. Så jag rattade in en tysk kanal istället, för jag kunde inte tyska. Då kunde jag ta emot texten, och så gav jag det till mina kollegor i manöverrum som förstod språket bättre.

Under resan ner fick vi se slagskeppet Iowa. Det låg och övade på Nordsjön, och tornade upp sig som en ö på vår radar.  När kanonerna sköt så lät det som åskmuller. Fantastiskt stora skepp, Maritimans Småland är som en livbåt i jämförelse!

Sen var vi några dagar i Portsmouth. En kväll när jag och en kollega hade varit ute och svirat så skulle vi ta en taxi tillbaka till ubåten. Så vi bad taxichauffören att köra oss till The Dolphin, som var ubåtsbasen där. Problemet var bara att taxichauffören körde oss till den vanliga örlogsbasen, dit vi ju inte hade tillträde. När vi kom fram så bad vaktposten efter legitimation, och glada i hågen som vi var så tog vi fram våra svenska körkort och viftade. Och vaktposten gick upp i honnör och öppnade bommen! Så där åkte vi runt en stund, och taxichauffören var alldeles kallsvettig. Efter ett tag insåg vi att vi kommit fel och åkte därifrån. Även på vägen ut så fick vi givakt och honnör. Så man kommer långt med ett svenskt körkort!