Som telegrafist hade man också uppgiften att vara guide ombord. Under tiden jag låg där så stundade Collins-affären, med Australiens upphandling av svensk ubåtsteknik. Jag fick förmånen att vara guide för Australiens utrikesminister, och deras ambassadör i Sverige, inför den affären.

Hur var det då?

Jo, det var kul! Intressant. Det var väldigt avslappnat, egentligen.

Det var det? Du tänkte inte mycket på det innan, att det skulle vara något speciellt?

Nej. Då var man ju lite mer odödlig också, på den tiden. Eller man var lite mer våghalsig när man var yngre, liksom. Man gav sig in i nästan vad som helst, utan att tänka så mycket på vad det innebar. Men det var ju lite speciellt, för väldigt mycket ombord var ju hemligt. Så på det sättet var det en svår situation. Å ena sidan ska man göra reklam för en produkt, men å andra sidan ska man inte röja några hemligheter. Det är en väldigt svår balansgång. Vi fick exempelvis över huvud taget inte nämna något om de prover som gjordes med stirlingmaskineriet, utan det såg vi själva först när det yppades på nyheterna. Där pratade de öppet och intervjuade människor, men vi fick inte säga någonting om det.

Vid ett annat tillfälle så hade vi Kungen ombord. Det var under sjösättningen av Västergötland. Det var också lite spännande, att komma nära honom på det sättet. Han granskade oss, och var väldigt intresserad. Och så hade vi en amiral från USA ombord vid något tillfälle. Det var kul att få vara guide ombord, för då lärde man sig mycket om ubåtens helhet. Mycket av det sitter fortfarande kvar i minnet.

Du tjänstgjorde ju innan muren föll, så då fanns det ju fortfarande ett östblock, om jag får kalla det så. Hade ni även besökare från de länderna?

Inte ombord på det viset (skratt). Däremot så hade vi besökare…av en annan karaktär. Det var känt på den tiden att man blev besökt och kartlagd där man bodde av tavelförsäljare och mattförsäljare och sådant. Det var till och med så att när jag flera år senare flyttade från min dåvarande lägenhet, och köpte huset på Hasslö, så ringde de på igen och hade kameror med sig och ville sälja tavlor och mattor. Då hade jag lämnat tjänsten på ubåten, och hade inte haft några besök på länge. Men när jag bytte adress så kom de igen. Så det var lite på samma sätt som det var för piloter på den tiden, man kartlade var besättningsmedlemmarna bodde, deras färdvägar in till tjänstgöringsplatsen, och så vidare.

De hade alltså sina kameror synliga? Annars hade man inbillat sig att de skulle vara noggranna med att dölja sina kameror, just eftersom det här med mattförsäljare var så omskrivet?

Ja, de hade kamerorna hängande synligt i bältet. Men de använde ju inte kamerorna direkt på mig. De hade väl använt dem för att dokumentera platsen och sådant innan de ringde på.

Hade ni pratat innan om hur ni skulle agera när det här hände, för att begränsa deras underrättelse?

Nja, alltså, det var ju ett känt fenomen. När man låg i det militära så rapporterade man det, men det var inget uttalat hur man skulle agera eller så, utan man var bara hövlig. Sen när jag inte längre hade någon anknytning till det militära så rapporterade jag det inte heller.

1989, alltså några år efter att jag lämnat Försvarsmakten, så hade jag förmånen att bli inbjuden till utbildning för att öva upp telegrafin igen. Vi hade övningar där vi satt ute på Sudersand och telegraferade. Då försökte man störa ut oss, och man försökte mäta hur kompetenta vi fortfarande var. De kände igen vem som var vem, bara på telegrafistilen, och kunde undra varför man hade var aktiv igen när man varit tyst så pass länge. De gick in och störde också, med felaktiga svar på anrop och sådana saker. För att se hur vi kunde hantera olika störningsmoment. Det var lite intressant.

Hur känner de igen en från telegrafistilen?

Det blir ju som en handstil, ungefär. Det finns en viss rytm, om man kör med vanlig nyckel då, och inte med bugg. Men jag har väldigt svårt att kunna göra något sådant själv.

Var det vanligt att sådan hände även när du var i tjänst?

Nej, för vi sände ytterst sällan från ubåt, faktiskt. Det hände ju ibland, men då var det mer att vi skulle förflytta oss, vi var inte ute på uppdrag. Annars så har vi ju en speciell sändningsteknik som används på ubåt för att man inte ska bli triangulerad så enkelt. Därför är det ännu mer märkligt att de kunde avgöra vem som var vem vid utbildningstillfället. Så nej, jag upplevde inga sådana störningsmoment ombord på ubåt.

När vi låg där nere, på över 60 meters djup, hade jag som telegrafist inte speciellt mycket att göra. På det djupet kan man nämligen vare sig ta emot eller skicka några meddelanden. Så vid det tillfället fick jag faktiskt prova på att köra ubåten. Det var väldigt intressant, och svårt! De stängde av ballasttankarna och trimvattentankarna, så jag fick köra det manuellt. Det är lite som att balansera en plåt som står på ett finger, häller man vatten på plåten blir den väldigt svår att balansera. Folk rör sig ju hela tiden ombord, och då får man kompensera genom att pumpa vatten för- och akterut. Jag kan tänka mig att det förr i tiden, när det inte fanns automatiserade styrsystem, var rätt jobbigt att vara rorsman.