Pockerätt (pocka på uppmärksamhet)  kallade torparna den bestämmelse i kontrakten som gav ägaren rätt att kalla när som helst på torparna eller deras hustrur till arbete på huvudgården. Denna punkt ansågs av många vara den svåraste därför att den kunde verka så godtyckligt. 
Enligt berättelser av gamla hände det rätt ofta att, när torparna eller deras hustrur kallades till sådana extra dagar, som de skulle ha rätt att få betalt för, så gjorde ägaren så att att ha lät dem få mat på gården och då ansåg att han inte behövde ge dem någon annan ersättning för arbetet. 

En annan punkt i den så kallade rätten som var besvärlig, var den som talar om att kvinnorna skulle spinna en viss kvantitet lin eller blåor. Där kunde också ägarna ha svängrum för viss godtycklighet, om de ville.  Spånaden skulle var godkänd till utförandet av husbonden och det kan tänkas att den som ville söka efter anmärkingar nog också kunde ha rätt lätt att finna sådana, när det gällde ett dylikt arbete. Var inte arbetet utfört till belåtenhet var torparhustrun skyldig, enligt kontrakt, att spinna en lika stor kvantitet till, tills det blev till belåtenhet. 

I en del kontrakt förekom också att torparen var skyldig att plocka och lämna vissa kannor lingon eller blåbär till ägarens hushåll. 

I ett kontrakt från 1886 finns en bestämmelse som ger ägaren (i detta fall Hellekis bolag) att använda rätten till torpares rösträtt vid val av präst, klockare eller skollärare. Torparen hade inget att säga till om, vid stämmorna hade han ingen rösträtt annars heller.