Verkstäderna som tunnbindarna arbetade i brukade vara rymliga lokaler vid en gård som kunde nyttjas för skrymmande och eldfarliga arbeten. Utmed fönsterväggen ordnade man en arbetsskiva med rundade urtag i kanten, avpassade efter en tunnas bukiga sidovägg. Varje arbetare hade sitt urtag. Det kallades stockplatsen.
Vid stockplatsen fanns det olika höga pallar som kallades dellningar, dessa användes för att få upp arbetsstycket i lagom höjd. Det kunde finnas en hyvelbänk, men det var handbommarna som föll i ögonen genom sin storlek. En mängd olika verktyg hängde på väggarna eller belamrade bänken vid stockplatserna. Överallt låg träspån.

Tunnbindarna hade som andra grovhantverkare kring 1900-talet mollskinnsbyxor, blåblus, träfofflor och vegamössa. När tunnbindarna skara stav pressade de den mot bröstet, därför var det lämpligt att sko förskinnet med en skinnbit. En säck fick duga som förskinn också. Handskar eller läderskor gick inte att ha i arbetet eftersom träspånen skar sönder dem. Strumpor hade bara de bäst ställda. Underkläder var inte vanligt vid denna tid och som ytterplagg bars en "storväst".

Varje tunnbindare arbetade självständigt med sitt kärl. Bara de mycket stora liggande lagerfaten, liggarna  byggdes i lag om tre man. Ackorsarbetet var det normala, inte timlön, men ibland betalades månadslön för framstående förmän. "Frimåndag" tillämpades allmänt och inte bara på måndagar. Det mesta arbetet utfördes från torsdag till avlöningen på lördagen. Då fick de betalt efter antalet kaggar som stod uppsatta. Tunnbindararbetet ansågs bra b etalt kring sekelskiftet, fast det var tung. När tiderna blev sämre för yrket, efter 1905 pressades ackorden ned och de missmöjda lämnade yrket.