Tunnbindartekniken

När tunnbindarna gjorde såar och kar som inte skulle vara bukiga laggades även de. De betydligt hållbarare bukiga tunnorna byggdes så att att kärlväggen första restes inuti ett tillfälligt men normerande resband, följt av flera som dels gav standarddiameter på olia nivåer, dels kontrollerade den färdiga tunnans mått. Av dessa käl har landsbygtdslaggare tillägnat sig stadstunnbindartekniken så snart de måste tillhandahålla en standarförpackning.
Tunnbindarna gjorde spåren för bottnarna runt hela kärlväggens insida med specialhuveln krös (fr. creuser = urholka). Efter ut- och invändig putsning passades bottnarna in och de slutliga banden lades på.

Virket

Minst tjugo arbetsmoment utfördes när man byggde en tunna, och flera av dem uppredpades.
Tunnbindaren valde veden med omsorg och omtanke, detta kunde han även köpa långväga ifrån. Därefter torkade han virket; bokveden ett år, furun ett par år och eken ännu fler år.
Virket sågades sedan till kubbar av olika gängsle stavlängder. Tunnbindaren rätklöv stavarna själv med yxa och klyvjärn radiellt tvärs över årsringarna och längs med fibrerna utan att skära av dem. Särskilt eken kunde annars bli genomsläpplig. Stavarna kom sedan att travas i kors för att torka ytterligare med omplockning och vändning. 
Tunnbindaren skar till stavämnena med bandknivarna för tvfåhandsgrepp och satt då på en skärbänk.