Carl Klingspor föddes den 18 november 1847 i Kärkinds församling i Östergötland och dog den 1 februari 1911, 63 år gammal i Råbäck, Medelplana församling i Västergötland. Hans föräldrar var Mathilde Montgomery och greve Otto Klingspor. Carl och hans storebror Philip fick sin militära utbildning vid Karlberg. Fadern dog 1865 och efterlämnade hustru och sex barn. Bröderna fortsatte sin militära utbildning och Carl Klingspor utexaminderas år 1868. Klingspor ingick 1868 som underlöjtnant vid Göta Artilleriregemente och avancerade 1883 till kapten men övergick 1885 till reserven och tog avsked 1893. 

Carl mötte sin kommande fru Louise Silfverschiöld och de gifte sig år 1869. År 1831 hade Louise föräldrar köpte Råbäcks egendom, där skulle familjen ha sitt sommarviste. Vid arvskiftet efter Louise far Otto år 1880 var tanken att Råbäck skulle delas i tre delar och säljas. Louise som hade fina sommarminnen från Råbäck bestämde sig för att behålla Råbäck och löste ut de två andra arvingarna. 
När paret installerat sig på Råbäck satte Carl genast igång med nya arbetsuppgifter, bland annat utveckling av stenhuggeriverksamheten. På Råbäck öppnades nya stenbrott med transportbanor och stensliperi. Nya arbetarbostäder byggdes vid Råbäcks hamn och det anlades en ny hamnpir för transporter av sten över Vänern. År 1888 startade han Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri, detta var i drift fram till 1970 och är idag ett arbetslivsmuseum.

Carl Klingspor var mycket intresserad av jordbruk, industrier samt  andra affärsföretag. Han kom att få en mycket framskjuten ställning i riksdagen. Carl jobbade aktivt med att skydda landets varor och produkter i konkurrensen med andra länder. 

År 1889 blev han ständig medlem i Svenska Turistföreningen, denna förening hade bildats fyra år tidigare. I årskrifterna 1890, 1892, 1893 och 1899, handlade artiklarna om turistmålen och turisthotellet på Kinnekulle. I andra tidningar beskrevs vackra Kinnekulle och hur lätt man kunde ta sig dit. Carl Klingspor bjöd in kungligheter, socitet och kändisar till Råbäck som det skrevs om i tidningarna, detta väckte nyfikenhet hos många.

Under åren 1880-1911 drev Carl och hans hustru Louise Råbäcks egendom. Carl var en driftlig man med stor arbetslust och det visade sig i de många satsningar han drev igenom och för turismen på Kinnekulle. 

De sista åren minskade arbetslusten och minnesskärpan hos Carl, han blev nedstämd och trött och hade dåligt hjärta. I januari 1911 reste han till Ulricehamns sanatorium, där drabbades han av förkylning och lunginflammation och av led av sviterna av en hjärnblödning 1 februari 1911. Hustrun Louise som var 12 år yngre levde till 1934.