Hamnarna på Kinnekulle är sedan länge knutna till herrgårdarna på västsidan. När stenindustrin växte fram på senare delen av 1800-talet kom hamnarna att bli mycket viktiga. I Råbäcks hamn fanns Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri. I Hellekis hamn (Vid campingen) finns idag fyren kvar som är från 1871 och ett före detta våghus som byggdes till stenindustrin. I detta hus kan man se noteringar om fartyg. Det lastades sten och kalk och om sommaren kom även passargerarbåtar. Vid hamnarna i Hönsäter och Råbäck var det svårare att lägga till. På de så kallade Bärsöndagarna kom båtar från Karlstad, Kristinehamn, Otterbäcken och Lidköping. Via Göta Kanal kom stockholmarna. 

När Carl Klingspor kom till Råbäck storsatsade han på hamnen. Syftet var att kunna ta emot större båtar och kunna göra utlastning av bränd kalk. Klingspor skaffade också ångfartyget Råbäck för persontrafik. Andra passagerarbåtar till Kinnekulle var Lidköping och Eos, de tillhörde ett par rederier i Lidköping, samt Juno, Baltzar von Platen och Motala Ström dessa tillhörde Motala Ströms Ångfartygs AB och gick mellan Stockholm och Göteborg via Göta Kanal. Det var bara Råbäck som lade till vid hamnen i Råbäck. Båten Råbäck gick på grund redan 1888 utanför Årnäs. En ny båt skaffades 1889, denna var större och kunde ta mer last och fler passagerare, hon fick namnet Kinnekulle och gick mellan Råbäck och Rostock. 

Järnvägens utbyggnad gick snabbt i Sverige under 1800-talets andra hälft, det fanns både statliga och privata banor. I Västergötland var de flesta järnvägar privata och kommunala initiativ. Västgötabanan (Väsergötland - Göteborgs Järnvägar) var en smalspårig bana som var viktig i hela landskapet. I slutet av 1890-talet byggdes banan för att frakta jordbruksprodukter, tegel, virke och cement från olika delar av Västergötland till Göteborg. Fisk, kol, olja, konstgödsel och textilier inåt landet. Persontrafiken på banan kom igång efter sekelskiftet. 

Kinnekulles järnväg var i första hand avsedd för transport av kalk, sten och cement. Under sommarmånaderna förekom en hel del persontrafik. Många ville ta sig vidare till Råbäck och andra delar av Kinnekulle. Till turisthotellet kunde man ta sig genom att meddela konduktören, som telegraferade till stinsen i Gössäter, han ringde till turisthotellet och de ordnade skjuts. Efter några år räckte inte hotellets egna skjutsar inte till, handlare Lundqvist i Gössäter fick då hålla med skjuts. Han hade fyra hästar och några mindre och större vagnar. 

Carl Klingspor arbetade aktivt för att få järnvägen till Kinnekulles västsida. Efter många diskussioner fick Kinnekulle Lidköpings Järnväg tillstånd att bygga banan fram till Forshem år 1898, detta blev en dyr historia. Banan invigdes i samband med att kung Oscar II invigde Västgötabanan för sträckan Skara-Göteborg år 1900. Tåget gick till Råbäck, där stod en hurrande folkmassa och väntade många av dem var dittransporterade med extra tåg. 

Tåget kom att bli viktig för turismens expansion på Kinnekulles västsida. När tåget stannade vid Råbäcks järnvägsstation kunde besökarna se turisthotellet som låg på höjden en kortare sträcka från anhalten. År 1913 stannade fyra tåg om dagen i vardera riktning.  Kinnekulle Lidköpings Järnväg gick upp i det kommunalägda bolaget  i Lidköpings järnvägar 1943 och kom senare att förstatligas 1948. Breddningen av spåren skedde 1955.