Några anekdoter från Kinnekulle, nedskrivna av Märta Tamm-Götlind som gjorde en folklivsforskning på 1940-talet

Vargar i Österplana
Enligt stenhuggare Anders Törn född 1869 i Österplana.

Törns far, även han stenhuggare hade berättat om varg, han var född 1842 eller 1843. I dennes barndom, alltså omkring 1850, bodde en gumma i en backstuga med sin syster. Stuga låg på rödstenskleven under Masagården, under Törnsäter.

På natten skulle gumman ut för ett behovs skull. Hon hade tagit fårskinnspälsen på sig och satte sig. Då kom en varg. Han tog hela gumman och slängde upp henne på ryggen. När han sprungit en bit neråt ängarna, lade han ner henne. Hon låg stilla som en död. Han nosade och vädrade på henne, flera gånger vände han om och gjorde likadant. Sedan sprang vargen långt ifrån henne och tjöt för att tillkalla flera vargar. 

Men då passade gumman på att kasta pälsen och sprang hem, så fort hon orkade. Men när hon smällde igen dörren, slog vargtassen i. Det var nu en hel flock vargar. Det var jordgolv i stugan. Odjuren började gräva under jordgolvet och kom in med tassarna under själva syllen. Gummorna högg av en vargtass. Då blev det blodlukt och då råkade vargarna i slagsmål med varann och slutade att söka sin in.
Efteråt fann man pälsen alldeles sönderriven. Den hade sysselsatt dem en stund.

---------------
En gubbe blev förföljd av vargar. Han hade hört, att det skulle vara bra att dra en granruska efter sig. Då gick de inte längre än till ruskan. Men då han kom hem, hoppade en varg upp på gärdesgården före honom. Gubben blev rädd och skrek förfärligt, men då blev också vargarna rädda och sprang sin väg. Det var tre stycken, de sprang så gubben hann in.

----------

Skrämma varg med tjut

På stenhuggare Törns fars tid en gång på 1850-talet for bönder på Vänerns is från Vänersborg till Kristinehamn och Karlstad med sirap och andra varor. Det var forbönder från Österplana, Fullösa och Kestad. På vintern skaffade de sig extra förtjänst som forbönder.

När de bette hästarna = gav dem mat ute på isen, ställde de dem i en ring med huvudena vända inåt. Innanför hästringen hade de vagnarna och folket, som skulle äta. Då kom en flock vargar på natten, en var tydligen ledarvarg. De andra kom efter i en rad, så att de gick spår i spår. En ruskig mängd vargar.

Men en ung bonde Hedberg från Klockaregården i Kestad hoppade upp på en vagn och tjöt till så gränslöst mitt för ledarvargen. Vargflocken hade då redan gått runt några gånger för att se var de bäst kunde anfalla, men vid bondens tjut blev gråbenen skrämda. De hoppade undan, kom tydligen ur sin anfallsplan och blev förvirrade, så att de lade iväg åt alla håll.

--------------

Forshemsfiskare berättade om Värmlandsvargar

Fredrik Karlsson född 1868 i Friheten, Forshem, fiskare, skeppare m.m.

I Borgvik i Värmland, orten som Skiöldebrands kom ifrån till Hellekis, där hade Fredriks mor sett varg. Hennes far var korpral. Hon såg ända till ett tjog vargar som gick efter varann. Men de var knepiga och gick spår i spår, så det som ut som om bara en var hade gått där.

---------------------

Varg i Broby mellan Husaby och Skara

Stenhuggare A.G. Nyström född 1864 på Hellkis berättade om sin far, att han och en kamrat stod och ”trask” på logen med en slaga och skulle gå hem. Detta var nere i Broby ”sör över” mellan Husaby och Skara. De hade ”bakebrö”. Det ville vargen ha. De hade tydligen misstänkt att de kunde möta varg. Där var också en ”sägen” om vargen, att han inte gärna vill gå bröstgänges och att om man släpar något efter sig, så törs han inte heller på människan bakifrån.

De här karlarna tog störar och släpade efter sig, när de fick se vargen.

-----------

Varg i Västerplana

Enligt Mia Magnusson född 1873 i Medelplana.

Morfadern till hennes make hette Johannes Andersson i Västerplana. Han släppte ut sin häst och trodde den skulle klara sig ensam. Men vargen kom och tog död på hästen.

Enligt stenhuggare Johan Wester, född i Västerplana 1871.

”Det var vargar i mi mors tid. Di gick förbi Per Persgården i Västerplana sju stycken vargar å titta in genom fönstren. Mor bodde där då. Det var nog omkring 1850”

 Varg i Forshem

Mor Anna Lisa Ström född 1851, torpardotter från Österäng berättade 1941, 90 år gammal, att när hennes morföräldrar bodde i Forshems by, hade de sina får i Österäng.

Men de fick ofta ej tillbaka dem, ty det fanns varg i trakten. Mor Ströms mor gick med krycka. När hon slaktade, bad hon om en skarp ”hack” att slå vargen med. Hon ämnade också slå till honom med kryckan. Men den gången kom han inte till gårds.

Varg  på Helledal, Forshem

Torparfar till Frans Lind född 1862 på Österäng berättade, att vargen höll på att ta deras lilla hund vid Helledal. ”Far” var pojke då och började föra oväsen, när hunden kom och sökte skydd. Då sprang vargen.