Alltsedan äldsta tider var varje svensk man skyldig att deltaga i Rikets försvar enligt den urgamla plikten  – ”Man ur huse”. Sverige har under århundradens gång varit med om många krigshändelser, både anfallskrig och försvarskrig. En hel del av dessa utkämpades till sjöss. Därför förpliktigades landskapen runt våra kuster att utrusta krigsfartyg. Efter bildandet av så kallade hamnar, vilka i viss mån motsvarade senare tider rotar ålades dessa att anskaffa krigsfolk samt utrustning för krigsändamål. För städerna gällde det de borgare som hade ansvaret för staden. Dessa befriades därmed från utskrivning.

Den första fullständiga instruktionen för utskrivning av båtsmän utfärdades år 1622. Borgmästaren och hans Råd skulle upprätta en mantalslängd på alla borgare, hantverkare och deras drängar samt på allt övrigt folk som bodde inom staden. Bland dessa skulle utskrivning ske. Trots de införda förbättringarna av utskrivning till Rikets försvar rådde alltjämt missnöje med sättet att anskaffa manskap. En övergång till ett annat system för att tillgodose behovet av manskap till armé och fl otta började nu växa fram och detta fi ck sin första form i Indelningsverket. Städerna som alltid lämnat det utskrivna manskapet till fl ottan åtog sig är 1629, genom sin rotefullmäktige i Stockholm, att uppsätta ett visst antal dugligt manskap för fl ottan emot det att roteinnehavarna blev befriade från utskrivning. Detta beslut blev grunden för städernas skyldighet att hålla båtsmän.

Vid 1634 års riksdag lovade båtsmännens rusthållare att när något av dess båtsmän dog eller rymde sätta annan person istället, så att det fastställda antalet båtsmän alltid var fulltaligt.
År 1680 fastställdes Indelningsverket att gälla för hela Riket. Detta skedde på dåvarande Höjentorps slott i Eggby socken intill Skara där kung Carl XI med sitt namn bekräftade denna för Sverige så stora reform. Med en viss övergångstid utvecklades denna reform att gälla för så gott som alla landets befattninghavare. Den största betydelsen fi ck det dock för försvaret. När kungen skrev under denna reform hade han enligt sägnen yttrat: ”Detta indelningverk skall gälla i Sverige lika länge som detta stenbord består.

År 1901 avskaffades Indelningsverket efter en tid av över 200 år. När detta hände sprack stenbordet på Höjentorp. Denna händelse har också en annan förklaring. Det sägs också att drängar skulle pröva sina krafter på stenbordet och då råkade de sträcka bordskivan. Men den höll ju dock så länge som kungen förutspått. Bordet fi nns i alla fall att beskåda på Höjentorp än idag. Ja, detta var bara en liten parentes om händelsen på Höjentorp. Nu tillbaka till våra båtsmän.

Enligt Indelningsverkets bestämmelser om båtsmanshållet, vilka förefaller vara lika för hela landet, sägs det att alla som bor utmed Sveriges kuster en mil in i landet är skyldiga till anskaffande av båtsmän. Städernas gamla skyldighet att anställa båtsmän stod kvar, men nu efter uppdelning i Rotar. Tio borgare utgjorde i regel en rote. Vilka var ansvariga för att skaffa och hålla en båtsman. Dessa bestämmelser gällde även borgarna här i vår stad Skara. Enligt kungl. brev den 15 maj 1686 skulle Skara ställa upp med 7 båtsmän och lika många ersättare. Dessa tillhörde då Värstergötlands kompani på Stockholms örlogsstation med tjänstgöring även i Göteborg och Karlskrona. Att rekrytera båtsman gick utan svårighet till dess krigsutbrottet år 1700, då tvångsåtgärder måste användas för att få det åsatta antalet båtsmän. Rotehållarna tog då först ut båtsmän bland de egenomslösa och som saknade fast arbete. Eftersom det måste vara felfria starka personer, om de skulle kunna antagas som båtsmän, kunde det ibland vara svårt att få fullt antal. Visade det sig att det ej gick att få alla platser besatta fi ck rotemännen själva bli båtsmän.

Denna uttagning gjordes genom lottning eller röstning. Den som skrevs in till båtsman skulle vara mellan 18 - 30 år eller något däröver. För att bättre hålla reda på de antagna båtsmännen indelades de i grupper om 10 man, som bodde nära varandra. Inom varje grupp utsågs en överrotmästare och en underrotmästare. Dessa var skyldiga rapporter när någon dog eller eventuellt rymde, ansvar för att karlarna icke olovligt lämnade sin hemvist, uppbåda de till tjänstgöring samt upprätthålla  ordning. För armén samt övriga befattningshavare inom riket inrättades soldattorp och boställen. Denna för Sverige säregna organisation gjorde att staten blev fri från kontanta löneutgifter. Ett kontant lönesystem kunde ej komma ifråga på grund av rikets begränsade resurser och tillämpades endast på ett mindre antal tjänster.

Indelningsverket fick sin största betydelse för anskaffning av personal till försvaret. Den organisation som nu uppstod kallades för fl ottan båtmanshåll, vilket motsvarade vid armén, knektehållet. Beträffande båtsmannens bostad var enligt reglementet år 1737 rotehållarna icke helt skyldiga att förse båtsmännen med torpstuga. När sådan saknades fi ck båtsmannen inhysas hos någon av rotehållarna. I stort sett grundades städernas båtsmanshåll icke på jorden, som förhållandet var lantsrotarna. Redan från början byggde rotehållarna i städerna hus för båtsmän. Den årliga lönen uppgick till åtta daler silvermynt. Den utbetaldes med hälften i mars och återstoden i september.

Då båtsmannen var hemma i staden, och icke uppfordrad, erhöll han varje år ett par skor, ett par strumpor och en skjorta. Båtmannens beklädnad var mycket olik den, som gällde armén. Ända intill år 1848 var båtsmannen klädd som allmogen, i grått vadmal med storbrättad hatt. Det var roten som stod för utrustningen. Klädedräkten kunde variera mycket mellan de olika rotarna, så att en del hade bättre och en del sämre kläder allt efter rotens ekonomi. När häslotillståndet blev dåligt bland manskapet ansågs detta bero på att en del av manskapet hade så dåliga kläder. Amiralitetet klagade på detta och framförde att en ny reform om utrustningen borde genomföras.

Denna fråga hade flera gånger varit uppe i Riksdagen men då endast resulterat i att pröva olika förslag. Men vid 1847-48 års riksdag var föslag framlagt för att få klarhet i denna fråga. Riksdagen beviljade nu anslag och i december 1848 kom bestämmelser om enhetlig klädsel för båtsmännen. Roten skulle i fortsättningen förse båtsmännen med underkläder, kappsäck sam hängmatta. All övrig klädsel skulle Kronan bestå, som nu var blått ylletyg. Vad man kunnat utforska, kom nu för första gången den bekanta sjömanskragen samt den blå klädesmössan med sidenband och förgylld påskrift ”Kongl. Flottan”.

Denna reform skulle till största delen betalas av rotarna, men dessa klagade nu och begärde att få behålla den beklädnad som tidigare var föreskrivet. Eskaderchefen avstyrkte besvären med motevering att den nya blå dräkten gav ett prydligt utseende och ingav hederkänsla hos manskapet. Dessutom underlättades rekryteringen av dugligt folk till flottan.

Arbetsdagen för en båtsman när han låg till sjöss började efter reveljen som gick klockan 4 på morgonen. Det första mannarna fi ck göra var att stuva sina hängmattor. Sedan blev det städning och tvättning, såväl i manskapet som befälets kojer. Alla handvapen och kanoner skull också putsas samt därefter inspekteras. Exercis i fl era omgångar, diverse övningar i sjömanskap samt översyn av fartygets skötsel. På så vis gick dagen till klockan närmade sig nio. Samtidigt som tapto ljöd över båten gjorde eldronden sin inspektion. Den såg till att alla ljus var släckta, för nu hade alla gått till vila på fartyget. Arbetsdagen var slut. Allt var lugnt och tyst. När nattens timmar gått var det åter dags för en ny arbetsdag.

Varje dag klocka 1 var det proviantutvägning. Det vill säga; varje man fick sig tilldelat de matransoner som skull räcka för en dag. En matsedel för en dag så ut följande – Frukost: Kaffe (Bönor) 4 ort, Socker 4 ort, Smör 5 ort, Middag: Salt fl äsk 50 ort, Ärtor 7 küb-t, Korngryn 1 küb-t, Brännvin 2 küb-t eller Öl 15 küb-t. Afton: Korngryn 7 küb-t, Smör 4 ort. Utöver detta erhåller varje man i veckan 7 ü 70 ort torrt bröd, 2 ort sena, 20 ort salt. Varje man fick göra i ordning sin mat och då över en gemensam eld. Vid kraftigt oväder var all eldning förbjuden ombord. Mannarna fick då klar sig bäst de kunde på sina tilldelade matransoner.

Detta var en kort historik över flottans båtsmän, även tillhörande Västergötlands kompani. Sju av dessa hade sin hemvist i Skara. Ernst Lefvander och Sven Sahlström har försökt att skapa en bild om vad som ligger bakom Skara båtsmanshåll, och då i första hand Båsmanshuset på Skolgatan 3. För att få fram en så allsidig bild som möjligt ha vi besökt Krigsarkivet, Sjöhistoriska samlingar, Landsarkivet i Göteborg och naturligvis Stift- och Landsbiblioteket samt Skara Kommuns arkiv. Vi önska med denna uppsats få förståelse för den gamla Båtsmansbyggnaden vid Skolgatan, så att denna sista relikt från svunnen försvarsepok kan bevars för framtida Skara.