Folkskollärare fanns i Sverige under åren 1842 – 1968. Yrket som folkskollärare innebar att undervisa i den svenska folkskolan i klasserna 3 – 6, senare 7.

Utbildningen till folkskollärare var ursprungligen tre terminer lång, men kom att utökas år 1865 till treårig och 1877 till fyraårig utbildning. Som manlig folkskollärare var det vanligt att man titulerades magister. Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätten att förena klockare- och skollärartjänst, en förutsättning var att skolläraren var man. Att man gjorde kombinationstjänster för folkskolläraren på de mindre orterna var vanligt. Där ingick att också arbeta som kyrkoorganist och klockare detta medförde att det blev totalt ett heltidsarbete. Dessa kombinationstjänster innebar att det blev lättare att tillsätta tjänsterna på de mindre orterna. Folkskolestadgan hade kommit att stanna och det gällde såväl i städerna som på landsbygden.

Från början var det bara män som kunde utbilda sig till folkskollärare, men redan i mitten av 1800-talet började man ta emot en del kvinnor. En anledning till att kvinnor rekryterades var den stora bristen på lärare och att folkskolan var lagstadgad.

En stor del av de män som valde att utbilda sig till folkskollärare kom från enkla förhållande. Kvinnor som utbildade sig till folkskollärarinnor var av något högre social grupp. Att kvinnor från arbetarklassen utbildade sig ansågs onödigt, de skulle ju bara gifta sig och sköta hem och barn.