Göteborg började som en stad med militära drag, men växte ut till en utpräglad handels- och sjöfartsstad. Hamnens verksamhet, utförseln och införseln av varor, skedde under de första 200 åren via kanalerna (Stora hamnkanalen samt Östra och Västra hamnkanalerna).

Förutom holländska och tyska handelsmän och hantverkare, flyttade även folk från andra områden i västra Sverige hit, vilket bidrog till uppbyggnaden. De holländska bönderna var kallade hit för att de visste hur man skulle dika ut och uppodla de vattensjuka markerna utanför staden. Skotska investerare och industriidkare är viktiga i stadens historia och dessa olika internationella influenser återspeglas i stadens olika lager.

Landerisystemet från 1600-talet hade som funktion att försörja staden med färska matvaror. Cirka 30 landerier etablerades i områdena utanför stadskärnan och var från början utarrenderade till utländska bönder och borgare. Exempelvis anlades det första landeriet, Burgården, av en holländare (Jan de Buur) på 1630-talet.

Med stadens tillväxt ökade även behovet av förvaltningar samt institutioner för vård, utbildning, kultur och nöjen. Utbyggnaden av institutionerna skedde i huvudsak genom donationer. Bostadssituationen för inflyttande arbetare löstes ofta genom att fabrikens ägare lät bygga bostadsfastigheter för sina anställda. Detta sägs vara utmärkande för Göteborg. Därför ligger bakom nästan varje byggnad av offentlig eller institutionell art en donators namn, även det ofta skotskt eller tyskt. 

Stadens förvaltning var alltså koncentrerad till centrum, medan utbildning och vård mest hamnade i periferin. Kommunalt självstyre infördes 1862. Ett år tidigare etablerades Göteborgs museum som den första offentliga kulturinstitutionen i staden. Under denna period skedde även en betydlig befolkningstillväxt som medförde bostadsbrist. Samtidigt växte en ny klass fram, som skapade egna bostadsområden och institutioner – arbetarklassen.