Efter befälskursen var det dags för de tekniska kurserna, vilket för min del innebar radarskolan på Berga i Stockholm. Där var vi till slutet av november, och så kom vi tillbaka till Karlskrona i början på december. I Karlskrona låg HMS Halland och väntade, men hon var infrusen, så vi tog oss inte ut på vårt första besök på annan ort förrän i mars, då vi åkte till Kalmar.

I Kalmar blev det dimma. En riktigt ordentlig dimma, som gjorde att vi inte såg mer än 5-10 meter från relingskanten. Vi hade tagit ombord folk som ville komma och titta, och det skulle bli dans på backen, längst fram på fartyget. Jag hade sällskap av två flickor där, och när jag hade visat dem runt och de skulle i land så insåg jag att jag gillade dem väldigt mycket. Och jag var helt nykter, så det var inte det som var orsaken. Det gällde alltså att ta sig av fartyget. Så jag, dessa två unga kvinnor och en kompis från maskin, Ystads-Svensson, vi satte oss i en av sluparna. En kurskamrat till mig gick upp och startade radarn, och navigerade in slupen så att vi kom iland. En fantastisk person, och vid tidpunkten var han bara 15 år dessutom. Det var kanske därför han gjorde detta. Vi gick till hotell Witten och drack Irish Coffee, inte många, men några stycken. Sen var det bara jag och en av flickorna kvar, de andra gick hem. Och vi hade ju inte så mycket för oss, för allt hade ju stängt, så vi promenerade omkring hela natten. Vid något tillfälle så ringde hon sin pappa för att be honom hämta henne, vilket han gjorde. Men han fick vänta medan vi kysstes, jag hade lyft upp henne på en mur för att vi skulle ha samma höjd, hon var mycket kortare än vad jag var. Men hon skickade hem pappan sen, klockan fyra på natten, och stannade i stan till dess att bussarna började gå. Det var min första romans där i Kalmar, så jag har en speciell känsla i mig när jag är där. Allting är positivt i Kalmar!