Kort efter besöket i Kalmar så låg vi i Ystad för ommålning. Vi skulle ned till Kiel, och innan resan skulle vi marinmålas så att vi var snygga när vi besökte ett annat land. När vi var där nere så fick en minsvepare syn på en ubåt med sitt ekolod, utanför Sturkö (ö i Karlskrona skärgård, reds. anm.). Vi fick order om att ta oss dit så fort som möjligt, och kom dit efter fem timmar. Och i stort sett så fort vi kom dit så fick vi kontakt. Detta var långt inne på svenskt territorialvatten. Territorialvattnet sträcker sig 12 nautiska mil från kusten, och vi befann oss minst 6 nautiska mil innanför denna gräns. Under 7 eller 8 timmar så satte vi in övningsbomber, såna som smäller men inte gör någon skada. Vid det här tillfället satt en klasskamrat till mig från Norra Real i Stockholm i ubåtsjaktscentralen. De vågade inte byta personal, för man var rädda att tappa bort ubåten bland alla andra läten i omgivningen, så de satt där, kanske tre man, i världens minsta utrymme. De ljuden man hör när man ser sådana här situationer på tv, återkommande ping-ljud, det betyder att man inte har kontakt. Om man har kontakt, så att ljudet studsar på skrovet, då låter det ping…pip. Detta kommer tätare ju närmre fartyget är. Så vi noterade att ubåten inte betedde sig som vi ville – istället för att lämna svenskt vatten gick hon som ett j och kom tillbaka. Och då sa Hans von Hoffsten (fartygschefen på Halland, reds. anm.) och ubåtsjaktsofficern Kristian Alleman att vi skulle förbereda för skarpt anfall. Så vi satte in en så kallad live. Jag vet inte hur det är idag, men för i tiden var det så att man måste träffa inom 10 meter från en ubåt för att skada den, och var det närmare så var det bara bra. Men även om man missar så låter det hiskeligt, det smäller som bara fan, det vibrerar och faller ner saker, och jag tror man känner sig väldigt liten. Så när vi fällde den här sjunkbomben så satte ubåten av som ett skållat troll mot gränsen, och sen var den borta. Sen dök den inte upp något mer.