Efter att vi hade haft vår gröntjänst var det dags för befälskursen. Jag hade varit lite grand på sjön tidigare, jag hade bland annat gjort praktik på bogserbåten Thor, som drog sovjetiska tankers i Stockholms frihamn och i Södertälje kanal, och så hade jag seglat optimistjolle. Ändå var det en chock att gå ut med segelövningsfartyget HMS Falken från Nya Varvet i Göteborg. Där började jag fundera. Efter att ha kastat upp under 36 timmar på grund av sjösjuka så hade jag fått permissionsförbud, då jag hade varit för trött och sjuk för att lära mig det jag skulle kunna. Så jag ringde mina föräldrar, som sa att de tyckte att det här inte riktigt var jag, men att de ville låta mig komma fram till det själv. Efter ytterligare en dag så gick jag till fanjunkaren och försökte säga upp mig, jag var så pass sjuk att jag bad honom att bara sätta mig iland på närmsta sten i Nordsjön. Men han vägrade låta mig sluta, och på den vägen är det. Och jag var långt ifrån ensam. Av 28 befälselever låg 23 som packade sillar och kastade upp där i början. Det var ju inte så populärt bland våra vänner, de gillade ju inte när vissa inte kunde göra sin del av jobbet. Vi fick knäckebröd, för man ska inte sluta äta, då tappar man all energi. Vi stod där och åt knäckebröd utan någonting på, kastade upp efter en halvtimme, och sen var vi på knäckebrödet igen. Det som hjälpte mig, skulle det visa sig, var dock inte knäckebröd, utan ål. Maten var fet och läbbig, och vi åt där nere i mässen där det var varmt och svettigt och doftade…man. Men det märkliga var att när jag ätit det där så försvann bekymren helt, och kom inte tillbaka.