J.J. Hallgren & Söners Ansjovis-fabrik på Gullholmen åren kring sekelskiftet 1900. Foto: Hugo Hallgren, Bohusläns museum, Samhällsföreningen Gullholmen.

En stor produkt för Gullholmen fabriken var konservering av musslor. Vilhelm Gustafsson, fabrikschef mellan 1949 – 1965, berättar i boken ”Fyrtornet visade vägen” hur konservfabriken startade med produkterna sill- och ansjovisinläggningar och konserverade musslor i burk:

”Man ställer ofta den frågan, när kom man på att konservera musslor? Svaret blir omkring 1864.

"En man vid namn Johan Jakob Hallgren, fabrikör och ägare av J.J. Hallgrens konservfabrik, Gullholmen, som hade sill- och ansjovisinläggningar som huvudartikel i sitt sortiment, hade ögonen öppna för affärer och började därmed att också syssla med skaldjur. Han startade i blygsam skala en inläggning av musslor, inläggningsresultatet första säsongen blev sex hundra burkar. Marknaden var inte så stor för den nya produkten till att börja med, men efterhand ökade inläggningarna och Hallgren kunde glädjas över framgången. I allmänhet konsumerade man ej denna fina vara, den förekom mestadels på rikemansbord. Idag är det annorlunda, musslor har blivit en allemansrätt".

"1898, efter J.J. Hallgrens bortgång, övertog AB Sveriges Förenade Konservfabriker i Göteborg Hallgrens fabrik i Gullholmen. S.F.K. som namnet förkortades till, hade av allt att döma en större och mera utbredd försäljarkår. De satte fart på musselförsäljningen och inläggningen av musslor ökade från år till år, och detta medförde att säsongen förlänges upp till två månader och antalet kärl kunde nu räknas till cirka 200 000. I detta sammanhang vill jag nämna att samtliga musslor öppnades för hand, s.k. skening, vilket var ganska tidsödande, och ej som nu för tiden medelst ångöppning".

"Inköpen från musselfiskare gjordes per 20-litare och betalades under lång tid med 2 kronor per 20-litare. Personalen som rensade (skenade) hade också betalt per 20-litare och var ofta extra anställda för säsongen. Kvinnliga avdelningen, som hade hand om inläggningen, hade ersättning medelst timlön och deras arbete började tidigt på morgonen och kunde hålla på långt in på kvällen…

De som sedan hade att sterilisera (koka) de falsade kärlen kunde få tiden utsträckt till midnatt. Kärlen kokades i en brygghusgryta under en timmes tid, hållbarheten var prima med denna gamla och enkla metod. Detta höll man på med i många år tills autoklaverna kom in i bilden och då med ånga, vilket blev år 1940".

"Metoden att skena för hand pågick i många år, ända till 1944, då var handskeningen definitivt slut och något nytt skulle prövas. Nyanställde fabrikschefen Henry Jarmell, Lysekil, kom med nya idéer. Han hade hört talas om en lättare och enklare metod, ångöppning. En firma i Lysekil konstruerade en ånglåda som rymde tre 20-liters stålkorgar, rörslingor drogs i botten och rörledningar drogs från ångpannan. Detta slog väl ut men ånglådan tog väl mycket ånga och var oekonomisk, varför en ny konstruktion utarbetades, ”ånggrytor”. Dessa blev mer effektiva, man lät tillverka 7 stycken, var och en rymde en 20-literskorg. Nu var målet nått och vi kunde arbeta effektivare. Inköpen av musslor ökade, från ett blygsamt 20-tal leverantörer dubblades detta och vi kom upp i ett 40-tal båtar och från blygsamma 10 hl till 100 hl per båt. Produktionen steg år från år och försäljningen likaså. Det var alltid med tillfredställelse vi såg fram emot februari månad varje år då vi, om ej isen lagt sig, började med musslorna. Det var alltid en stående regel att ha inläggningen under vinter-vårmånaderna som har bokstaven R, en tid av cirka tre månader”.

KÄLLA:

Litteratur ”Fyrtornet visade vägen” av Vilhelm Gustafsson