Men jag skulle komma tillbaka till nummer 29, bara några månader senare. De behövde folk, och jag åkte ut, och låg där ute i två månader. Och det ska jag säga, att ligga still där ute i dåligt väder, det är något jag aldrig glömmer.

Jag var dock inte helt isolerad från land under dessa månader. Vid några tillfällen så tog vi tjänstebåten de tre timmarna in till Oxelösund för att hämta proviant. Jag kommer ihåg ett tillfälle, då hade vi varit ute och skulle återvända för att borda fyrskeppet, men det blåste upp så pass mycket att sjögången förhindrade oss från att borda, så vi fick gå till Hävringe lotsstation och vänta där i två dagar. Och det här var absolut inget ovanligt. Det är lätt att bli nostalgisk över allt det här, men sanningen är att det var en hård verklighet att vara i.

Vid fint väder gick vi två-timmars vakter, och var det dåligt väder så gick vi istället fyra-timmars vakter, och hade en nere i maskin som körde kompressorn för mistluren. Alla fick turas om att gå vakt, förutom kocken och fyrmästaren. De hjälpte bara till att hålla vakt om någon var och hämtade proviant, och hade överliggning över natten.

Mathållningen ombord på fyrskepp har diskuterats mycket, men det måste jag säga, att det var inget fel på provianteringen ombord. Det var en duktig kock, som hade seglat till sjöss tidigare och som var riktigt utbildad. Han bakade till och med bröd åt oss.

Oavsett vilket fartyg man ligger på så är det alltid ett jobb, det finns alltid något att göra ombord. Det är underhållsarbeten som måste göras, framför allt. Man måste knacka rost, måla, vaska, och så vidare. Mycket mässingsputsning var det också. Vi tog vattenprover åt fiskeristyrelsen, och tog väderleksrapporter var fjärde timme för att sedan ringa in med radiotelefon till SMHI en gång per dygn för att rapportera.