I begynnelsen var skogen

På 1600-talet medan virkesexport ännu befann sig i sin linda bildades ett konsortium, Uddevalla sågbruksintressenter, med uppgift att tillgodogöra sig de stora orörda skogsrikedomarna i det inre av Bohuslän, västra Dalsland och sydvästra Värmland.

Exporten då omfattade mest skeppsbyggnadsvirke, såsom masteträd, spiror och ekvirke, hvaraf skogarna öfverflödade. Om denna tid säges i gamla handlingar, att hela Elfsbrogs och Wärmlands län "var en skogstrakt där där de gamla resliga furorna susade hvart man komoch där ståtliga parker af ek upptogo stora sträckor". - Och biskop Agardh beskrev på sin tid landskapet såsom "i den mån man aflägsnar sig från Wenern, försedt med de yppersta timmerskogar".

Efter att ha flottats å den 7 mil långa älfliknande sjön Stora Lee, med dess slingrande utgreningar i Norge och Värmland, kördes virket den korta sträckan från sjöns sydspets till Torpfors där Örkilsälfen, efter att under cirka en och en halv mils väg gått rakt norrut,bryter sig mot bergshöjderna och tager en sydvästlig riktning. Härifrån var det omkring 6 mils flottning till Saltkällan vid havet.

Det rådde vid denna tiden enastående stor trafik å ofvannämnda vägstycke, den så kallade Vestra Eds-vägen. För att övervaka densamma tilsatte Uddevalla sågbruksintressenter en timmerfaktor, hvilkens hufvudsakliga lön bestod af det staten till sågbruksnäringenns understödjande villkorligt donerade, härligt belägna hemmanet Västra Ed, å det bekanta näset mellan sjöarna Stora och Lilla Lee. Här blef ett centrum för den tidens timmerhandel och här skönjes den första grodden till det samhälle vi i dag kalla Ed, då en faktorsgård, några arbetarebostäder, en handelsbod, där bygdens varor byttes mot dem man ej kunde producera, en marknadsplats och litet längre fram, in på 1700-talet, ett större, till dels av groft bildade ekstockar byggt kronomagasin, som hade sina stora dagar och sin viktiga mission att fylla under det sorgliga fälttåget mot Norge, men sedan mest spelat rollen af historiskt minnesmärke, till dess det i våra dagar börjat tjäna det mera fredliga syfte som angifves av dess nuvarande namn: Turisthotellet Karl XII.

Ur boken "Från en gränsbygd" av Esaias Sahlberg, tryckt år 1916.