Från kåkstad till samhälle

Dals-Ed är ett järnvägssamhälle och en turistort som i huvudsakligen uppstått efter anläggandet av en station på gården Västra Eds marker på 1870-talet. Att stationen anlades här har sin upprinnelse i att platsen varit strategisk viktig ur ekonomisk synpunkt och ur kommunikations- synpunkt sedan lång tillbaka i tiden. En stor mängd gravar från järnåldern visar att området tidigt var en centralbygd. Detta bekräftas också av att det var vid Lilla Le som man en gång valde att anlägga Eds kyrka, en av landskapets allra första kyrkor, sannolikt i början av 1200-talet.

På 1870-talet drogs Dalslands järnväg fram genom socknen, och 1879 anlades Eds station nära gården Västra Ed. Detta kom att bli startskottet för samhällets uppkomst. Det tog inte lång tid innan trakten började dra till sig turister som ville beundra den natursköna platsen vid sjöarna. Vid sekelskiftet 1900 hade Ed vuxit till en liten turistort med flera hotell och pensionat.

Ett stort problem för Edsborna var att marken i stationssamhället var privatägd. Den hade sålts av köpmännen i Uddevalla vid 1800-talets mitt till en privatperson som av något skäl inte hade rätt att sälja tomter. 1910 hamnade marken i statens ägo, men stadsplan saknades och det var fortfarande inte möjligt att köpa mark. Få ville investera i att bygga nytt på arrenderad tomtmark, och följden blev att de befintliga byggnaderna byggdes till i omgångar under flera årtionden. Samhället hade vid den här tiden fortfarande en agrar karaktär med ladugårdar och ekonomibyggnader blandat med några hotell och tillbyggda huskroppar innehållande butiker och bostäder. En del av stadens mer påkostade byggnader försvann i samband med en stor brand 1910 och återuppbyggdes inte. I vissa källor beskrivs orten som ”en kåkstad med slumkaraktär” under 1900-talets första decennier.